7 december, Atlanten, onsdag
16 dygnet: 115 Nm (segel)

Under natten tilltar vinden till 8–12 m/s och Bengt seglar på mellan 5,5 och 6 knop. Vi rullar lite mer men det går framåt och efter 16 dygn har vi utvecklat en vis vana. Solen skiner och det blir gröt till frukost. Det är 830 Nm kvar till Martinique och enligt OpenCPN tar det 144 timmar (6 dagar). Vi får se! Det beror på vinden som på morgonen blåste fint men sedan alltmer avtog och till slut vid tretiden på eftermiddagen inte var mer än 6 m/s. Bengt kryper fram med 3,3 knop och OpenCPN tycker nu att det kommer att ta 8 dagar istället. Seglen slår och sliter av allt det där slåendet.
Den halva månen lyser upp natten. Det är väldigt ljust ute, man skulle kunna läsa en bok vid månljuset. Vinden har varit svag tills solen gick ner men nu på kvällen har den ökat till 8–10 m/s. Vindgeneratorn har börjat snurra igen så vi får lite laddning av den. Hittills har vi haft motorn på i två timmar varje dag för att ladda batterierna. Samtidigt kör vi watermakern i en timme (20 liter vatten producerar den då), den drar 8 Ampere.
Vi städar lite av och till. När motorn är på dammsuger vi lite snabbt på mattorna, skakar lakan och lägger kuddar i solen. Vi håller utkik efter andra båtar också och navigerar.
Fiska däremot har vi inte gjort så mycket. Det tar emot! Vi har ju mat så det räcker så varför döda ett djur? Har läst att guldmakrillarna (Dorado eller Maj-maj) bilder par och när den ena fångas följer den som är kvar efter båten så … spöet får stå kvar i hållaren tills vi har slut på burkarna. Även om det står ekologiskt fiske på våra burkar med tonfisk och makrill så blir de ändå dödade och förmodligen inte så väl behandlade och med det respekt som allt levande förtjänar. Det gör inte så mycket skillnad för fiskbeståndet om vi låter bli att fiska, förutom för den individuella fisken, men det är en medveten handling av oss och ska vi kunna fortsätta leva tillsammans med alla andra människor och djur på den här planeten måste vi som individ handla. Det gäller naturligtvis inte bara fiskar eller skaldjur men också människor. Det är onekligen så att människan inte kan skapa liv och den har då egentligen inte rätt att ta liv heller.
Vi människor lider av teomani (vi tror att vi är gud) och megalomani (storhetsvansinne). Man ser barnen på dagis slå ihjäl myror och skalbaggar utan tanke. Som vuxen fortsätter vi med att bekämpa ’skadedjur’. Utan problem slår vi ihjäl råttor och mös och behandlar de djuren vi äter inget vidare bra de heller. Men ser vi någon slå sin hund blir det polisanmälan och en igelkott är ’gullig’. Människan sätter sig över naturen genom att bestämma vad som är ok och vad som inte är ok. På det sättet förlorade vi kontakten med naturen och med oss själva.
Flygfiskarnas flykt är underbart att titta på. De ’flyger’ ganska långt för att undkomma sina fiender. Även Bengt är fiende ibland och hela stim ’lyfter’ framför honom. De flyger ju inte men svävar, ibland långa sträckor, på sina långa bröstfenor.
På Elisabeths nattvakt ökar vinden till 10–12 m/s och Bengt får upp farten igen och seglen slutar slå. Ett holländskt fraktfartyg passerar på ett par mils avstånd på väg mot södra Afrika.