BILD: Portugis örlogman

17 maj, onsdag, migrän-dag
dag 9: 83 sm
Vi seglar hela natten med den fina sydosten vind som varierar mellan 6 och 8 m/s. Bengt klarar runt 5 knop och vi sover gott på våra frivakter. Som förväntat vrider vinden långsamt mot sydsydost och vi kan släppa bit för bit på skoten. Senare ska vinden vrida till nordost och vi behöver då ändra kurs norrut men eftersom Aeolus har en egen vilja så litar vi inte allt för mycket på de små pilarna på GRIB-kartan. Det seglar lite lugnare nu när vi inte behöver styra så högt i vinden. Ett skepp registrerat i Hong Kong passerar på 12 sjömils avstånd men Elisabeth hade redan känt av dieseldoften eftersom de passerar oss på vindsidan. Destination är GEISMAR, ingen aning var det ligger men de skriver ofta förkortningar som man har svårt att tolka. Det har även blivit svalare i luften och Elisabeth går redan med långarmade kläder. Snart kommer nog den tjocka tröjan fram med. Vattentemperaturen ligger fortfarande på 22 grader. Det är molnigt men solstrålarna hittat ibland fram genom det tunna lagret av moln.
Mottagningen av weatherfax från både Louisiana och Boston är bra och de olika kartorna kan läggas direkt på sjökortet i OpenCPN. Mycket bra!
Klockan 17 fick vi starta motorn igen efter att ha seglat hela dagen även om vinden har varit allt från ost till sydväst men vid fyratiden började det blåsa 12-13 m/s från sydost och Bengt seglade en stund över 8 knop men sedan dog vinden ut igen och försvann. Det har regnat en del också och vi har inte sett solen på hela dagen men nu verkar det klarna upp. Förmodligen är det här fronten som sträcker sig hela vägen från norra Atlanten hit. Lyckligtvis är denna mycket svag här i tropikerna. Det har uppstått ett litet lågtryck mellan de två högtryck som ligger bredvid oss, ett till höger och ett till vänster så mycket vind lär det inte bli de kommande dagarna. Uppe på högtryckens norra sida blåser det kuling eftersom lågtrycken åker där från väst till ost och kommer att nå Sverige så småningom.
Vi åt de sista bananerna idag.

18 maj, torsdag, migrän-dag
dag 10: 111 sm
Efter en fantastisk solnedgång fortsatte vi för motorn tills tidigt på morgonen då vinden kom tillbaka från sydost och vi kunde segla igen. Det har klarat upp och solen är framme igen. Vattentemperaturen är nu 21 grader och det känns lite kyligt. Dags för strumpor och skor. Elisabeth gjorde yoghurt igår och den blev mycket god med en fin syrlig smak. Vi köpte 'grekisk' yoghurt från USA på Antigua som, enligt förpackningen, har mycket yoghurtkultur. Den ger fin egen yoghurt.
Vi har haft en del fåglar runt Bengt. Tärnor, silvertärnor tror vi, stormsvala, storlabb och större lira. Bengt seglar hela dagen mellan 3 och 4 knop beroende på vinden. Ett lastfartyg passerar på väg till Gibraltar och en stor segelbåt, en Amel, passerar för motor på direkt kurs mot Azorerna. Elisabeth förbereder en deg. Hon ser sin första portugisiska örlogsman. En organism, en kolonibildande hydroid med specialanpassade celler som bildar flytorgan, segel och tentakler som kan bli 50 meter långa. Det ser ut som en manet men är det inte. De är kända för sin giftighet men giftet är vanligtvis inte dödligt för människor även om det är mycket smärtsammt.
Vid fyratiden vrider vinden mot ostnordost och vi startar motorn och fortsätter med den på den direkta kursen mot Azorerna. Vi har en halv tank diesel kvar, 350 liter, och 70 liter i reserv. Bengt får köra i 5 knop, 1700 rpm, för att spara lite på diesel eftersom vi har en del motorgång framför oss. Till middag hade vi Chicken Garam Masala gjort på vår egen konserverade kyckling. Konserveringen gjordes förra hösten på Lanzarote och har hållit sig väldigt bra. Det är bara någon enstaka burk som har råkat illa ut. Det blev ett litet hål i locket på en burk med köttfärssås och på en burk med kyckling hade vakumet släppt. De var ätbara ändå. Locken har bara en tunn packning och går inte att använda så många gånger så vi sparar alla lock men inte alla burkar.
Solnedgången var fantastisk med en solstråle som gick raka vägen upp till himlen.

19 maj, fredag, migrän-dag
dag 11: 114 sm
En lugn natt med motorgång. Vinden är 3-4 m/s ostlig. Dyningen är ganska hög från nordväst med en mindre från ost. Månen kommer upp senare och är nu halv full. Vi har varit ordentliga och har haft på navigationsbelysningen. Den brukar vi inte ha på när vi seglar och inga fartyg är i närheten. Toplanternan drar 2 Ampére och när vi seglar är det ont om ström eftersom autopiloten styr vid svaga vindar och förbrukar en del ström. När vi lämnade Sverige bytte vi ut glödlamporna mot LED-lampor som bara förbrukar en tiondedel av vad en glödlampa på 25 Watt förbrukar men tyvärr klarar de LED-lamporna inte salt och fukt för de slutade fungera efter bara ett par månader.

Elisabeth fick en dödsångestupplevelse på sin vakt inatt. Hon kom att tänka på hålet i saltvattenledningen som vi hade häromdagen och fick en fantasi om att gasolledningen (samma sorts kopparrör) också gick genom motorrummet. 'Tänk om en elledning sitter fast på den och det blir ett litet hål.' En liten gnista och ... borta är Bengt. Men ... gasolledningen går vid sidan av skrovet från stuvutrymmet i aktern till köket. Den är gjort av kopparrör med slang i båda ändarna. Slangen byts varannat år. Det finns läckagevarnare vid flaskan i stuvutrymmet och gaslarm under spisen. Stuvutrymmet är dessutom dränerad via en genomförning i skrovet. Gas (butan/propan) är tyngre än luft och sjunker ner och försvinner förhoppningsvis genom genomförningen ut i luften och inte in i båten. Tack vare Elisabeths ångest serverades det nybakat bröd till frukost som var smaksatt med pomerans, mums! Vi flyttade klockan en timme framåt till UTC -3. Azorerna har UTC -1 så vi har lite sjömil kvar.

Efter lunch fyllde vi på 70 liter reservdiesel i tanken. Vi seglar nu med 3,5-4 knop i 5 m/s sydostlig vind. Varmt! Elisabeth tvättar underkläder och linnen som torkar bra i solen och jag tar en eftermiddagslur för att min migrän inte har gått över än. Underbar god curryköttfärssås till middag. Den gjorde vi på Martinique i januari. Vi seglar till klockan 20:00 då vinden blir allt mindre och mindre och Bengt inte förmår sig segla mer än 2 sjömil i timmen (2x 1,852 km/t). Du och jag kan gå snabbare utan ansträngning. Motorn får hjälpa oss genom natten.

Ikväll passerar vi halvvägspunkten och vi har börjat diskutera vart vi ska ta vägen efter Azorerna. Vi känner lite för Grekland. Medelhavet alltså! Eller var det Stilla Havet som lockar? Eller ska vi till Patagonien? Nya Zeeland kanske? eller ..? Men... idag är vi halvvägs mellan Antigua och Azorerna och inte någon annanstans och vi har dryga 1000 sjömil kvar. Vi har njutit av det lugna vädret och ännu en fantastisk solnedgång, man får aldrig nog av dem.
Den här situationen påminner mig om en liten bok skriven av en tysk som bodde på Samoa i stilla havet på 1920-talet. Det är hövdingen Tuiavii som berättar vad han tycker om 'Papalagi', den vita mannen. Han gjorde, enligt boken, också ett besök i Europa. Boken blev ganska framgångsrik innan andra världkriget bröt ut men Tuiavii har aldrig funnits och hela historien är påhittat av tysken vars namn jag inte minns nu men jag kom ihåg att han senare sympatiserade med nazismen. I alla fall har den här lilla berättelsen om en båttur sina poänger.

"Papalagis liv liknar i många stycken en man som färdas med båt till Savaii, och som näppeligen hunnit stöta ut från land förrän han börja tänka: Hur lång tid kan det nu ta, innan jag är framme på Savaii? Han tänker, men ser inte det ljuva landskapet där hans resa går. Snart skjuter en bergsrygg upp på stranden till vänster. Knappt har hans öga fångats av den, så kan han inte slita sig från den. Vad kan egentligen finnas där bakom berget? Undrar om det är en djup eller grund vik? Under sådant tänkande glömmer han att falla in i ynglingarnas båtsång, och han hör inte heller jungfruarnas muntra skämt. Knappt ligger viken och bergsryggen bakom honom, förrän en ny tanke börja plåga honom: undrar om det blåser upp till kvällen? Ja, tänk om det blåser upp. Han letar efter mörka moln på den klara himlen. Han tänker hela tiden på att det kanske ska blåsa upp. Det blåser inte upp, och han når om kvällen Savaii utan fara. Men det är för honom som om han aldrig gjort resan, ty ständigt har hans tankar varit långt från hans kropp, utanför båten. Han hade lika gott kunnat stanna i sin hydda på Upolu."

Många portugisiska örlogmän har kommit förbi drivande med sina små segel. Även en del plast har vi tyvärr sett guppa förbi oss. En fisktärna tog en paus på Bengt och lämnade en present på hans däck som tack för vilostunden. Han lät oss fotografera honom genom sprayhoodsfönstret men när jag ville ta kort från däck flög han iväg.