Efter 22 dygn och 10 timmars segling över Atlanten kom vi fram till Saint Anne på Martinique. Där fick vi en liten chock. Att det skulle vara så många båtar, flera hundra, hade vi inte väntat oss. Vi ankrade BENGT (vår Bruce Roberts 44 offshore) utanför byn och firade vår lyckade överfart med champagne och lite god mat.
Ankarplatsen är en salig blandning av charterbåtar som ska tillbaka till marinan i Le Marin, långfärdsseglare i alla de sorter och fransmän som har strandat här med sina båtar. Vi lade märke till att ingen hejar eller visar intresse för dig. RIB-båtarna, som de allra flesta seglarna har, används som bil och när man kör bil hejar man inte på andra bilister så när man kör RIB kan man köra förbi en annan båt inom ett par meter och låtsas att det inte finns någon på den. Med andra ord: ingen bryr sig!
Flaggan är däremot en viktig attribut. En flagga är inte mer en ett par hopsydda tygbitar med olika färger och ett snöre men den visar var du kommer ifrån, vilken kultur du har och vilket språk du talar. Under babords spridare talar du om vilken social tillhörighet du har. OSK (Ocean Seglings Klubben), JRSK (Jorden Runt Seglings Klubben), SXK (Svenska Kryssar Klubben), TO (Trans Ocean), OCC (Ocean Cruising Club), Medelhavsseglarna eller någon annan båtklubb. Vi har träffat svenskar som bara pratade med dem från samma klubb, OSK i det här fallet.

Allt måste bestämt hänga ihop på ett annat sätt än som folk sagt. Stryk bort alla landbetäckningar! (Harry Martinsson)

Det skulle underlätta livet om vi alla tillhörde samma land. Vi bor ju redan på samma planet och det blir kanske lättare att ta hand om den. Det betyder inte att vi i Sverige skulle förlora vår säregenhet. Även idag finns det olika språk och kulturer i vårt land som inte har försvunnit bara för att de tillhör landet Sverige.

Imagine they're no countries, I wonder if you can. Nothing to kill or die for.... Imagine all the people living lives in peace.... (John Lennon)

I Petit Anse d'Arlet ligger vi på en boj. Det finns två olika storlekar av bojar. En för båtar upp till 8 meter/6 ton och en för båtar upp till 15 meter/22 ton. Bojorna som är utlagda i olika vikar på Martinique och Guadeloupe är del av ett EU-projekt för att skydda havets botten. Koral blir förstörd av allt ankrande och sjögräset, som sköldpaddorna äter, plogas upp och dör. Det är oftast gratis att förtöja vid en boj. Ibland är det en avgift men då underhållas bojarna också. Här i Anses d'Arlet görs det inte och många bojar har försvunnit men betongblocken ligger kvar på sjöbotten. Oftast är det linorna som går av och de lagas tyvärr inte.
De bojarna för stora båtar är oftast upptagna men de små är oftast lediga eftersom det inte finns så många små båtar ute nuförtiden. Projektet har ett litet kontor och en liten motorbåt som killarna som jobbar med projektet kör runt i och kollar upp båtarna. De skriver upp vem som ligger på vilken boj (de är numrerade) och säger till om man har sin stora segelbåt förtöjd vid en liten boj. Det är förvånansvärd många seglare som struntar i vad som står på bojarna men ändå lägger till vid de även om deras båt är för stor och därmed belastar bojstenen för mycket. Andra ankrar mitt i bojfältet och släpper ner ankaret på koralbotten. Snorklar man ser man hur ankarna förstör koralen.
I andra vikar kan man få en båt som ankrar framför en och hamnar ett par meter ifrån en. Det blir svårt att ta upp ankaret när man ska gå själv men besättningen på båten framför en väljer inte att ro över och frågar 'When are you leaving?' eller dylikt, med andra ord lite kommunikation seglare emellan, men de väljer att ignorera en om man inte går upp på fördäck och börja skrika förstås men det får jag inte för min fru. Ett fransk par på en katamaran i Le Marin började kasta potatisar på en charterbåt som hade ankrat inom ett par meter från dem.

På Kanarieöarna hade vi skapat en del kontakter med andra seglare, främst svenskar, men också tyskar, en fransman och holländare. Det sociala umgänget i hamnar och på ankarplatser är en viktig del av seglingen. Man seglar inte bara för seglandets skull eller för att se på ännu en vulkan, regnskog eller vattenfall (fast snorklingen tröttnar vi aldrig på) men också för att träffa andra människor, prova på annan mat och dryck och uppleva andra kulturer. Ankarplatserna speglar samhället där hemma och det finns inte mycket skillnad i vilket land du befinner dig eller vilken flagga din båtgranne har på sin flaggstång. Det är som att bo i en lägenhet i ett hyreshus. Man känner inte sina grannar, man har inget gemensamt med dem heller förutom att man råkar bo i samma hyreshus. Så är det på ankarplatserna och i småbåtshamnarna. Vi råkar segla allihop men mycket mer har vi inte gemensamt, förutom kanske båtklubbens eller nationens flagga. Det är ofta nog för att ro över och knacka på och säga hej. Ibland är det början till en vänskap men oftast bara en pratstund på hemspråket över en kopp kaffe eller en öl om man nu blir ombord bjuden. Den gemenskapen seglarna emellan som man ofta läser om i böcker och båttidningar finns inte. Kanske är det därför allt fler väljer att segla till Patagonien, Falklandsöarna (Islas Malvinas), Grönland eller Antarctica. De mer krävande seglingarna där skapar en gemenskap mellan seglarna som förr också fanns i Västindien.

Det är kombinationen av möten med andra människor och deras kultur som gör det intressant att gå och titta på till exempel romtillverkningen på de olika öarna. Detsamma gäller vattenfall, regnskogen och vulkaner. Öarna här i Västindien är geografiskt väldigt lika varandra så det är just vad människan har gjort med dem som gör det hela intressant. Vi åker till Skottland för att uppleva Whisky och dess tillverkning även om den också tillverkas i till exempel China eller India men vi kan inte tänka oss att åka dit för att titta på deras Whiskytillverkning. Det känns liksom fel. Vi seglar till Västindien för att uppleva livet där, maten, dofterna, de tropiska nätternas ljud och romen, detta finns bara där. Vi kanske får lite förståelse för det där med slaveriet och hur de fria slavarna och deras avkomma har handskats med livet men vi kommer aldrig att förstå hur det känns att bli såld som boskap och att inte ha något värde förutom arbetskraften. De vita styr fortfarande ön här även om det inte syns så tydligt längre. På valaffischerna som hänger på polishuset här i Petit Anse d'Arlet finns bara vita ansikten. Fiskarna är svarta men sportfiskarna är vita.

När man är ute och långseglar träffar man olika kategorier av seglare, det finns rika och mindre rika. Båten och hur den ser ut är en bra riktlinje för den bedömningen om man nu tycker det är viktigt. Alla har vi i alla fall tagit oss råd att segla hit och köpa bananerna. Vi vita är oerhörd priviligierade att kunna göra detta, man ser påfallande få svarta seglare.

Det finns de som är ute på 'Atlanten runt' och sedan åker hem igen. De har oftast inte sålt hus och hem och har oftast i huvudet inte lämnat hemmets trygga väggar. Det finns de som seglar 'Jorden Runt' på viss tid, de som lämnar båten efter ett halvt år och åker hem en period och de som seglar utan mål. Sen finns det de som seglar till Las Palmas, förtöjer båten och är nöjda med det. De som lämnar hemmet känslomässigt är de som seglar runt utan bestämda planer. Båten är deras hem och ankaret deras trygghet. Om du tycker att det finns bra frisörer var som helst på jorden har du kommit en bra bit på vägen. Björn Larsson skriver i sin bok 'Min Frihet' om att han får komplimanger för att han talar franska som en fransman. Enligt honom beror det på att han, när han är i Frankrike, lever som en fransman, tänker på franska och helt enkelt blir en fransman. Han är en människa som är trygg i sig själv som Björn Larsson men också som svensk. De flesta av oss har inte den tryggheten och behöver mer eller mindre ytliga saker som skaffar oss en tillhörighet, en flagga till exempel.