En sammanfattning av Atlantöverfarten del 1.


21 november 2017 lämnade vi Marina Tazacorte på La Palma klockan 10:40 lokal tid. BENGT blev önskad en trevlig resa av besättningen på 'Signe' och 'Moana' med en påse goa muffins och en massa tutande i mistlurar. Nu väntar ett par veckors avkopplande segling ... tror vi.

Vi är Wim och Elisabeth, båten heter BENGT och är en Bruce Roberts 44 offshore byggd i stål. BENGT byggdes av Bengt Matzén i Stockholm under en period av nästan 20 år. Tyvärr dog han innan han kunde förverkliga sin dröm att segla jorden runt så vi döpte om båten för att hedra Bengt. Det känns som om han ändå seglar med.
Efter ett par timmars motorgång för att komma bort från La Palma satte vi förseglen på bommarna, kopplade in autopiloten och njöt av en kopp kaffe i sittbrunnen. Vi var på väg!

Vinden tilltog till N-NV 10-13 och vi tog det väldigt lugnt första dygnet. Bråttom hade vi inte heller. Vi hade mat för säkert 6 månader ombord, fyllda diesel och vattentankar (700 liter var) och en välfungerande watermaker. På en JRSK-kväll hade vi lärt oss att konservera mat i tryckkokaren och vi hade ett tjugotal hemmagjorda maträtter ombord. Vi hade gjort köttfärssås, korvgryta och olika kycklinggrytor. På Kanarieöarna är kött (framförallt kyckling) både billigt och gott så vi konserverade även kött utan tillsatser. Tanken var att kunna grilla i Västindien där kött är dyrt.

Efter två dygn började vinden avta och vrida till SO. Bort med bommarna och ut med storseglet. BENGT, som väger dryga 20 ton, seglar sakta västerut. Tempot sjunker och vi läser och tittar på stjärnorna på natten. Sova gör vi i tre eller fyra timmars pass och den som är trött går och lägger sig en stund på dagen med. Vi tar hem GRIB-filer via Sailmail för första gången och det visar sig att det ligger ett omfattande område med lågtryck mellan oss och Kap Verde öarna. Mycket regn och åska men ingen vind alls eller svaga sydvästliga vindar.

Väderprognosen stämmer till punkt och pricka och de kommande dagarna seglar vi 'på kryss'. Svaga vindar med åskbyar, där vinden vrider åt alla håll, tilltar och sedan tröttnar och dör ut. Vi ändrar kurs söderut för att segla så rakt som möjligt genom området med svaga vindar. Det blir allt varmare och varmare. Elisabeth badar i oceanen på 5000 meters djup.
I två dygn har vi på motorn för att komma igenom området med lågtryck och regn. Sedan vrider vinden till ost och vi rullar ut förseglen, hissar upp bommarna och börja segla igen.
Det är nu över 30 grader inne i ruffen och det är något vi inte hade räknat med. Det är svårt att sova även på natten. Sjökojen ligger i salongen och då BENGT rullar en del i den nu ganska kraftiga ostliga vinden måste vi ha luckorna stängda. Det blir inte mycket luftväxling även om vi har 6 doradeventilatorer på däck.

Det var inte ofta som vi var alldeles själva på oceanen. På AIS syntes fartyg och segelbåtar nästan varje dag. En del kom väldigt nära och på natten kunde vi ofta se deras navigationsbelysning. Vi lämnade La Palma ett dygn efter det att ARC-rallyt startade från Las Palmas så kanske var det därför vi hade så många segelbåtar runt om oss.

Efter 14 dygn hade vi äntligen passerad alla lågtryck och åskväder och passadmolnen började visa sig på himlen. Vinden ökade stadigt till ost 10-14 m/s och Bengt forsade fram mot Västindien. För oss var det inte så lätt längre. Rullandet blev ganska tröttsamt och de ständigt uppdykande squalen gjorde att vi aldrig kunde koppla av. En del squals gav bara lite regn medans andra gav upp till 20 m/s i två timmar. Man kunde redan se nästa squal när det precis hade passerat en. Vi hade radarn på ibland och de områdena med intensivt regn kunde man se bra på den. Framförallt på nätterna var det jobbigt med att hela tiden vara på sin vakt fast att ha rullsegel och fast monterade bommar underlättade väldigt mycket. Storseglet användes inte undanvind.

Den sista veckan hade vi något som kallas för 'Christmas trades', en ganska stark passadvind med mycket squals, vi började längta efter en lugn ankarvik. Värmen var också besvärlig och det ständiga rullandet var tröttsamt. BENGT däremot seglade på som vanligt oavsett väder. Ibland bröt en våg bredvid oss eller på aktern och ibland seglade vi för enbart stagseglet i 20 m/s men vi fick stort förtroende för vår båt.

Sista dagen innan vi kom fram till Martinique var det fullmåne och natten var ljus och vacker. Vi seglade in i Saint Anne efter att en enorm squal hade passerat oss och efter 22 dygn och 10 timmar ankrade vi på 7 meters vatten.

Vi hade tänkt att ha det här året som ett test-år för både båt och besättning innan vi fortsätter mot andra mål. Atlantöverfarten har framförallt varit svettig men lugn och trygg. Besättningen har klarat sig bra, ingen sjösjuka eller känslor av 'Vad gör jag här!'. BENGT har klarat sig alldeles utmärkt och vi är väldigt nöjda med honom även om det finns småsaker som vi måste ändra på. Alla luckor måste bytas till exempel och vindrodrets roderblad måste göras större.
Men...BENGT seglar vidare!