En sammanfattning av Atlantöverfarten del 2


Bengt ligger nu tryggt förtöjd i Marina Praia da Vitoria på Terceira i Azorerna. Han kommer att ligga här tills nästa vår då vi seglar vidare mot Sydamerika, Patagonien och Stilla Havet.

Som vi skrivit om i ett tidigare inlägg har vi tagit det här året som ett testår för både båt och besättning. Nu, när vi har kommit till Azorerna, vet vi att både båt och besättning klarar tuffa tag och vill fortsätta med det här underbara livet. Det var framförallt seglingen mellan Antigua och Flores, Azorerna, som visade oss detta men som också visade oss på en del brister på båten. Vem vill få kallt saltvatten på sig genom en läckande lucka mitt i natten när man ska försöka sova i sjökojen till exempel?

Bengt låg för ankar i Hermitage Bay på Antigua i flera dagar i väntan på ostliga eller sydostliga vindar. Vi träffade bland annat svenska 'Sunbeam' och badade mycket i det klara och varma turkosblåa vattnet. Genom Wifi-förstärkaren fick vi tillgång till ett närbeläget hotells snabba internet så vi kunde kolla de olika väderprognoserna varje dag. Till slut visade GRIB-filerna 'rätt' och vi gick den 30 minuter långa promenaden till Jolly Harbour för att klarera ut. Dagen efter, 8 maj, drog vi upp ankaret och började seglingen mot Azorerna. Väl ute ur viken blåste det alldeles för mycket, dessutom från fel hål, så vi bestämde oss för att ankra i Deep Bay som ligger ett par sjömil längre bort. Så här ville vi inte börja tre veckors atlantsegling. Vi sov lugnt medans det blåste och regnade ute. Nästa morgon, 9 maj, hade det klarnat upp och vi fortsatte ut på Atlanten. Vinden var sydost 10 - 12 m/s och Bengt seglade snabbt förbi Barbuda och ut mot den djupa oceanen.

När vi väl kom ut på öppet hav fick vi ett rejält oväder över oss, åska, regn och nordostliga vindar 10-13 m/s så plötsligt seglade vi i nordvästlig riktning (mot USA?). Detta sa inte väderprognosen! Hela kvällen och halva natten höll det på och sedan blev det vindstilla. Motorn gick en timma mellan ett och två på natten men sedan kom vinden, sydost 10-13 m/s och Bengt seglade ett tag 7,4 knop. En fågel försökte landa på oss mitt i natten. Den försökte sätta sig på radarn, på solpanelerna och på mitt huvud. Jag försökte sjasa bort den men lyckades inte, den flög ett par gånger väldigt nära vindgeneratorns blad som är vassa som knivar när det blåser mycket. Jag blundade då jag kom ihåg att en av de svenska seglarna, som vi pratade med i Västindien, berättade att en fågel hade flugit in i deras vindgenerator och fått vingarna avklippta, de var tvungen att avliva den.

Efter en lugn andra dag med en del motorgång seglade vi in i en störning på tredje dagen. Det här lilla intensiva 'lågtrycket' fanns inte med på väderkartorna vi hade fått via nätet dagen innan. Jag minns att GFS (General Forecasting System - USA prognoser) hade en liten 'röd' prick på en av sina kartor för en vecka sedan (röd färg betyder vind av kulingstyrka) på just det ställe som Bengt seglade nu men sedan fanns den inte med mer, inte heller på kartorna från de andra prognossystemen som vi kan ladda ner väderkartor av. Framförallt det Europeiska systemet (ECMWF) har väldigt bra väderprognoser men även de hade missat det här fast när man zoomar in mycket på deras karta ser man en liten liten krumelur med orange/röd färg där vi var. Nå ja, vid elvatiden på morgonen började det blir väldigt mörkt runtomkring oss och vinden avtog. Vi startade motorn för att göra ett försök att komma ifrån det allra värsta eftersom det åskade och blixtrade rejält västerut så vi styrde österut istället. Vi hann precis äta ett par mackor och sedan var vinden där, nord 20 m/s och regn, regn och mera regn med blixtrar och åska runtomkring oss. Det gjorde ont i ansiktet när man försökte titta in mot vinden.

Autopiloten ställdes in på 65 grader mot vindriktningen och storen skotades hem, vi drejade bi och gjorde 2 knop framåt. I fyra timmar blåste det mellan 15 och 25 m/s med en medelvind på Beaufort 8. Bengt gick upp och ner på vågarna, av och till bröt en sjö över honom men han kändes trygg. 'Ganska bekvämt' tyckte Elisabeth som var inne hela tiden medans jag satt ute i sittbrunnen i full mundering: sjöställ, stövlar, handskar, livsele med dubbla linor och fleecetröja. Sist jag hade en tröja på mig var när vi lämnade Spanien i augusti förra året. De här störningarna flyttar sig ganska fort så det var bara att vänta på att vinden skulle vrida, ett tecken på att det flyttar sig ifrån oss. Vinden avtog och blev till slut nordost 5-8 m/s. I regel är det bra när vinden vrider medsols, då drar lågtrycket vidare. Vrider vinden motsols kommer det mer skit. I den kvarvarande sjön rullade Bengt från sida till sida så vi startade motorn för få lite mer fart på honom och på så sätt minska rullandet. Efter detta åt vi en riktig gourmetmiddag bestående av ravioli och fiskbullar direkt ur burkarna.

Senare på kvällen ökade vinden igen och snart blåste det från ostlig riktning 17 m/s. Vi drejade bi igen ett par timmar. Det kändes meningslöst att fortsätta segla och bli överspolade av vatten till ingen nytta. 'Wir haben zeit'. En del vatten spolades ändå över Bengt som låg tryggt och guppade som en anka upp och ner i de stora vågorna. Vindmätaren slutade att fungera och de gamla takluckorna släppte in en del vatten, tyvärr. En våg bröt över doghouset och hittade in genom ventilen som inte var stängd och ner i soffan där Elisabeth låg och sov med telefonen i handen. Ifall ni undrar varför hon har telefonen i handen när det inte finns någon teckning så använder hon den som timer. Både hon och telefonen fick sig en dusch men klarade sig bra! Det blev äggklockan som timer i fortsättningen.

Efter den här rivstarten av överseglingen följde ett par lugna dagar med högtrycksväder och mycket motorgång. Jag är glad för att vi tankade så mycket diesel (700 liter) som det gick in i tanken och inte förlitade oss på tankmätaren, det finns också 70 liter i reserv. Vinden avtar till en viskning och sjön blir spegelblank även om dyningen aldrig slutar rulla. Efter en sundowner i sittbrunnen, saft (sirop de grenadine) och ost och kex, såg vi en val ganska långt bort. Elisabeth såg hela valen komma ovanför vattnet i kikaren och tror att det var en kaskelot. Vi spanade med kikaren men den försvann i djupet. På dagen hade vi redan vid flera tillfällen haft en fiskdoft runt båten men inte sett något. Vinden dör nu ut helt och fram tills månen kommer upp blir det kolsvart runtomkring oss. Man ser inte var horisonten slutar och himlen börjar. Miljoner stjärnor syns och vissa står så lågt över havet och lyser så starkt att vi tror att det är en båts lanternor som vi ser. En underbar syn! Några stora fiskar följer med oss, vi kan inte se dem men marelden är stark och vi ser deras marelds-spår i vattnet. Vi står länge i sittbrunnen och tittar på allt.

Så fortsätter det lugna vädret i flera dagar till. Vindmätaren lagades. Vi har laddat ner de senaste GRIB-filerna och lagt in en rutt i qtVlm, programmet som gör väder-routing med hjälp av GRIB-filerna. Tyvärr kan vi bara få GFS väderprognoserna och de är inte alltid lika pålitliga som de från ECMWF. Vi kommer att följa den här rutten och matar in nya GRIB-filer allt eftersom vi får dem. Från Boston i USA får vi väderfax-kartorna via vår kortvågsmottagaren. Vinden kommer att vara ganska lätt till medelstark hela vägen till Azorerna. Ett antal lågtryck finns och kommer att fördjupas men högtrycket håller dem på behörig avstånd från oss, hoppas vi.

För mottagning av väderfax-kartorna använder vi en NASA mottagare som är kopplad till datorns ljudingång. Programmet som omvandlar ljudet till väderfax-kartor heter JVComm32. Antennen är en så kallad 'Norsk antenn', ett 6 meter långt glasfiber-metspö (från Biltema) som har den 10 meter långa antennkabeln i sig med de sista metrarna virat runt toppen. Mottagningen är lika bra som för den aktiva antennen som tillhör radion. Om mottagningen är bra kan vi få in kartor som visar prognoser för våghöjd och vind för upp till 96 timmar framåt. Även tryckfördelningen, 500 Mb karta, iskarta, dyningskarta och en satellitbild går att få. Och ... det är gratis!
Just nu 'lyssnar' vi på Boston i USA på 12750 kHz men senare kan vi även få in Northwood i England och Pinneburg i Tyskland. Det finns även en möjlighet att föra in kartorna direkt i vårt navigationsprogram, OpenCPN, via väderfax-pluginet. Varje dag sänder de också ett meddelande och en karta om orkanaktivitet på Atlanten. Hittills har det stått 'No cyclone activity in the Atlantic basin'. Skönt!
Elisabeth gör muffins efter hennes favoritrecept på mjuk chokladkaka. De smakar .... mums. Hon sätter en 'Moon' bröd-deg som ska stå i kylen och jäsa över natten. Vi ser fantastiska solnedgångar och på natten lyser miljoner stjärnor upp Bengts kölvatten. Motorn går på ibland då vi seglar mindre än 2 knop. Vi kör watermakern, bakar bröd, läser, sitter i solen, njuter och sover gott.

Fram till dag 14 har vi det så här skönt men sedan seglar vi ut ur högtrycket och in i lågtrycken. Det blir också kallare och det regnar mycket. Klockan tio på morgonen, den fjortonde dagen sedan vi lämnade Antigua måste vi stänga ingången eftersom det börjar regna. Vinden ökar snabbt till över 20 m/s (B-9 på vindmätaren) och vi får lite bråttom att rulla in storen helt och lite mer av genuan. Bengt seglar på bra med den lilla segelytan och efter ett tag stabiliserar vinden sig på 14-16 m/s. Vid ett-tiden vrider vinden till nordväst och avtar till 10-12 m/s. Vi tar bort bommen från genuan och rullar ut storen. Det klarnar upp och solen kommer fram lagom till lunch som består av woken från igår som vi avnjuter ute i sittbrunnen. Det varar tyvärr inte så länge och vinden ökar igen till 14-18 m/s från nordväst. I byarna får vi våldsamma vindkast över oss som går upp till över 20 m/s (B-9). Det här håller på hela kvällen och natten och vi sover inte så värst mycket, samtidigt som vi börjar bli lite trötta på det. Vi har bara en liten bit av genuan utrullad och detta räcker gott och väl, Bengt sköter sig utmärkt, marelden är fantastisk att se på när han slänger vatten åt alla håll och kanter.

Vi får in de nya väderfaxar från Boston som inte ger någon vidare bra bild. Kartorna är gjorda av en meteorolog i motsats till GRIB-filerna som är gjorda av en dator, de är så kallat råmaterial. Fronterna som passerat oss, var en varmfront och nu på kvällen en kallfront, med nordvästliga vindar av nästan stormstyrka. De har nu dragit vidare och ett högtryck ligger till vänster om oss. Enligt prognosen kommer ett djupt lågtryck ganska nära oss om ett par dagar, just när vi ska närma oss Flores, och ge vind av minst kulingstyrka från sydväst. Ett litet högtryck följer efter och det betyder hårda nordliga vindar, inte roligt för oss eftersom vi seglar mot nordost. Efter det lilla högtrycket följer en ström av lågtryck från USA med mycket vind och i allmänhet ostadigt väder. Vi avvaktar prognoserna då vi måste ta ett beslut om vi ska fortsätta mot Flores eller Faial eller seglar vidare till Kanarieöarna eller dylikt för att på så sätt undvika stormvindarna. På natten blir vinden nordväst 13 m/s och vi har ändrat kurs en aning söderut. Vi är trötta och försöker vila så mycket det går. Varje moln som kommer över ger en massa vind och då måste vi ut och jobba med seglen, rulla in och ut, (vi är bara uppe på däck när det ska jobbas med bommarna). Det här är inte som passadvinds-segling. Vattentemperaturen är nu nere i 17 grader. Ojoj vad vi längtar tillbaka till Västindiens varma vatten.

På dagen vilar vi när möjlighet finns, Bengts rörelser är ganska tröttsamma och vinden är föränderlig i styrka och riktning så det krävs ganska mycket uppmärksamhet. En del byar passerar och då ökar vinden till B-7. Vid lunchtid rullar vi in genuan och fortsätter med stagfocken istället. Detta ger en lugnare gång och när vinden ökar behöver vi inte gå ut och reva med det samma. Vi fick äntligen in väderfilerna via satellittelefonen, det tog lång tid att få en uppkoppling med sailmail men till slut lyckades vi. GRIB-filerna visar inte lika mycket vind som väderfax-kartorna, lågtrycket drar mer norröver. Vi kommer förmodligen dreja bi på natten till fredag och avvakta och på så sätt undvika det värsta ovädret. Bengt seglar lugnt och tryggt runt 6 knop.
På natten avtar vinden till B-5 från nordnordväst och vi sover ganska bra. Ett par fartyg passerar men ingen kommer närmare än 5 sjömil, vi ser dem tack vara AIS. Ett par gånger får vi en våg över båten och det kommer vatten in i sittbrunnen men som tur är har vi ingången stängd då det är för kallt att ha den öppen på natten!

Nästa dag, vid midnatt, dör vinden ut helt och vi gör under 2 knop, det går inte att styra Bengt längre och vi sätter på motorn. Det är inte mycket diesel kvar, en kvarts tank, så det blir inte många timmars motorgång. Som tur är kom vinden tillbaka, motorn har inte varit på mer än en timme. Elisabeth fick sova nästan hela natten, mellan nio på kvällen och fyra på morgonen, eftersom hon inte mådde bra men sedan var det min tur att lägga mig i den sköna varma sängen. Dyningen är hög och vinden svag så seglen slår och för ett himla oväsen. Bengt har seglat så få sjömil det sista dygnet så vi har fått en god distans till de allra hårdaste vindarna i lågtrycket norr om oss. Det kommer att blåsa som mest på själva Azor-öarna. Frukosten var god med kokt ägg och bake-off bröd från Guadeloupe. Vinden fortsätter att lysa med sin frånvaro så vi har motorn på en timme då och då.
Nästa natt (dag 18) blåser det från väst-sydväst 17-20 m/s med byar över detta. Vi seglar med bara en liten bit av genuan utrullad, det går bra fast det inte är särskilt roligt. Bengt sköter sig exemplarisk, autopiloten behöver knappt jobba alls. Han gillar att segla i 6-6,5 knop i just de här sjöarna så vi anpassar segelytan till det när det blåser mycket. Tyvärr börjar genuan gå sönder i akterliket så vi får ta till stagfocken mitt i natten när det blåste som värst. Det blir inte lika lyckat, vi seglar med vinden rakt akterifrån och det går då för långsamt. Autopiloten får fnatt så vid kvart i sex på morgonen rullade vi in stagseglet och drejade bi för bara riggen för att kunna rulla ut storseglet till trysail storlek. Eftersom vi har en rullstor har vi märkt ut de olika positionerna för: trysail, 3 rev, 2 rev, o.s.v på seglets underlik. Väldigt behändigt när man ska rulla in eller ut seglet mitt i natten.
Efter detta skotade vi hem storskotet, la rodret i lä och, vips, så ligger vi parkerad mitt ute på Atlanten i Bengts första äkta kuling (Gale force 9). Medelvinden är 17-20 m/s. Vi kommer att ligga så här tills det är över eller tills det blir för jobbigt med sjön och vi får hitta på något annat. Barometern, som stod på 1024 Mb igår kväll, har fallit till 1015 Mb nu på morgonen. Vi har vilat, druckit kaffe, läst (Idioten av Dostojevskij) och sovit. Framförallt Elisabeth känner sig inte bra ännu på grund av sjösjuka så hon har mest legat i sängen men en av oss håller vakt som vanligt. Jag tog ett par bilder genom luckan men på dem syns inte hur mycket det blåser eller hur höga vågorna är. Sjön är i övrigt förvånansvärd lugn. Till Flores är det 300 sjömil kvar.

Vid tolvtiden hade vinden avtagit och vridit till nordväst och vi började segla igen med stagfock och ett rev i storen. Vi har drivit 5 sjömil åt nordost på de 6 timmar som vi drejade bi. Duggregn, varm fuktig luft och ganska dåligt sikt pga varmfronten. En val dök upp alldeles bredvid båten och simmade förbi oss innan den försvann igen. Den var längre än båten! Vi kunde vila lite på eftermiddagen men sedan blev det mörkt västerifrån igen och vinden ökade till 13 m/s. Kallfronten har anlänt, klart i luften, bra sikt och kallt. Middagarna blir lite enklare nu när det blåser så mycket. Det blev rågbröd på burk, köpt på Lanzarote förra året, med kokt ägg och en kopp te. Lunchen var köttfärssås med makaroner som också var gårdagens middag.

Natten till den nittonde dagen ökar vinden till 15 m/s, minskar till 8, ökar till 12, o.s.v. Vi revar och rullar ut men till slut verkar Aeolus bestämma sig för nordväst 10-13 m/s och vi låter storen vara helt uppe tillsammans med stagfocken. S/Y Adela, 38 meter lång, passerar 5 sjömil norr om oss, hon seglar i 13 knop. Ett par delfiner kommer och hälsar på men Bengt seglar nog lite för långsamt för dem så de stannar inte så länge, men det är alltid roligt att få besök. Vinden dör ut igen och vi tar oss fram i 2 knop under flera timmar innan vinden ökar lite. Den är nu nord 8 m/s och Bengt klarar 3 knop. Dyningen är hög och brant och stoppar upp oss så det går inte så fort.
Motorn var på till klockan ett inatt och just när jag äntligen fick gå och lägga mig kom vinden tillbaka. Först lite blygsamt men sedan allt starkare från sydväst. Vi släpper ut storen och rullar ut genuan, hissar den på spinnakerbommen och får fart. Hela natten fick vi fin vind från sydväst 10-12 m/s. Det blåser rakt in i ingången så dörrarna får vara stängda, det blir för kallt. Höga moln visar att en ny front är på gång och det stora lågtrycket, som ligger nordväst om oss, ger oss sydvästliga vindar så länge det går eftersom, enligt väderprognoserna, högtrycket som vi seglar in i ska utvidga sig mot Azorerna. Det ska bli skönt att komma fram och sätta sig på ett kafé och sakta slurpa i sig en espresso med en sådan där god portugisisk bakelse och njuta av att vara just där. Vi vrider klockan framme en timme, nu har vi UTC -1 som är tiden på Azorerna.
På eftermiddagen klarnar det upp och solen värmer oss. Vinden håller sig till sydväst 10-13 m/s och vi seglar med den in rakt bakifrån, havet är djupt blått. Efter så många dagars för lite eller för mycket vind bjuder Aeolus på en underbar sista dag. Bengt seglar jämt över 6 knop med stor och genua och rullar så där gott från sida till sida. Så här kan vi gott fortsätta ett tag, vi fikar i sittbrunnen och Elisabeth lägger sig och solar.

Så fortsätter vårt liv på Bengt. Vi äter middag, 'egen' thaikyckling med ris, läser, sover en stund och laddar ner väderfaxarna från Boston. När solen går ner kommer en flock delfiner på besök och simmar med oss ett tag. Elisabeth går och lägger sig och jag tar första passet. Bengt seglar alltjämnt mot Flores i 6 knop, men snart kom varmfronten över oss med duggregn och dåligt sikt. Vinden avtar och vrider hit och dit så vi tar bort genuan från bommen. Det blir dimma och vi motorseglar mot Flores med radarn på. Klockan sju på morgonen på den tjugonde dagen har vi 16 sjömil kvar och ön börjar synas på radarn. Ett 308 meter långt fartyg, som går i 20 knop, passerar bakom oss men av ön syns inget med blotta ögat. Vi seglar lite till och får äntligen se Flores när vi är ganska nära hamnpiren. Det regnar när vi klockan 10.45 lokal tid, efter 20 dagar och 2 timmar, förtöjer i Lajes småbåtshamn. Vi har seglat 2249 sjömil (112 sm/dygn).

Vi hade en del beslutsångest när vi fortfarande låg på Antigua. Vad ska vi göra? Ska vi stanna kvar i Västindien? Segla vidare mot Panama? Eller tillbaka till Europa igen. Medelhavet kanske? Det blev nästan för många valmöjligheter så vi lät Bengt bestämma. Han behöver en del omsorg, nya delar och ändringar (vindrodret bland annat) innan vi ger oss av mot Patagonien, som vi har som något slags mål, så det blev Azorerna.
Anledningarna till att vi valde just Azorerna var att det är enkelt att få saker skickade från Sverige, Tyskland eller England. Inga krångliga skatteregler som på Kanarieöarna till exempel. Klimatet är lagom året runt och framför allt inte för varmt (vi ska ju orka jobba på Bengt).

Människorna är mycket vänliga och de flesta talar engelska. Naturen är enastående, fågellivet rikt och valarna många. Priserna är humana och marinan vi ligger i ägs av kommunen Praia da Vitoria och har låga priser. Turisterna är få, osten god, vinet billigt och brödet gott. Vi förstår varför många seglare i marinan här har stannat i många år.

Men det hade inte vi tänkt göra!

När din lilla båt
har legat så länge
för ankar i hamnen
att du börjar få för dig
att den är ett hus
När din lilla båt
börjar skjuta rötter
i gyttjan vid kajen
Då är det dags att styra ut
Till varje pris måste du rädda
båtens seglarsjäl
och din pilgrimssjäl
(Dom Helder Camara)


Fortsättningen följer ....