Zhuang Zi, en filosof som har levt under 300-talet f.Kr. i staten Song, skrev den här texten. Den är skrämmande aktuell.


När ledare söker kunskap men inte följer Vägen, går alla som följer dem vilse i förvirring. Hur kan jag veta att det är så?

Stor kunskap ägnas åt att tillverka pilbågar, armborst och slungor, men fåglarna li luften störs och såras av dem. Stor kunskap ägnas åt att tillverka krokar, nät och andra sådana ting, men fiskarna i vattnet störs och såras av dem. Stor kunskap ägnas åt att förfärdiga och sätta ut fällor, nät och snaror, men djuren som lever på jorden störs och såras av dem.

När kunskapen blir allt listigare, mer mångsidig och konstfärdig, blir människor omkring den störda och sårade. De försöker då fatta vad de inte vet, men gör inga försök att fatta vad de redan vet. De fördömer andras missförstånd, men fördömer inte sina egna. Ur detta kommer än större förvirring.

Om solen och månen förlorade sitt sken, om bergen och floderna övergav sin livskraft, och de fyra årstiderna kom till sin ände, skulle ingen insekt eller växt återfå sin sanna natur. Ändå är detta det tillstånd som människor skapar i sin besatta jakt efter kunskap. Ärlighet och enkelhet lägger man inte längre märke till, rastlöshet beundras. Tyst, minimalt bemödande glöms bort, och man kan höra högljudda gräl. Sådan är kunskapshungerns natur. Dess oväsen kastar världen i kaos.