Bild: Pointe du Bout, Anse Mitan

4 januari 2019, Anse Mitan, fredag
Mycket vind både igår, i natt och idag men vi tog oss ändå de tre sjömilen till Anse Mitan för motor mot vinden av delvis kulingstyrka. Här ligger vi bakom Pointe du Bout på ganska dålig botten, 6 meter djupt, så vi har mycket kätting ute. Vi hade tänkt oss ankra bakom en liten ö, ilet a Ramiers, men det blåste för mycket och skyddet bakom del lilla ön var inte tillräckligt. Härifrån ska vi till Fort-de-France, 2,5 sjömil tvärs över viken, och handla. Efter det seglar vi norrut till St. Pierre, den gamla huvudstaden, klarerar ut och ta oss över till Portsmouth (Rupert bay) på Dominika lagom tills OCC-rallyt börjar på söndag 13 januari. Sedan är sedan!

Elisabeth har väntat på en 'riktig' fransman sedan hon läst om hinksittande, cigarettrökande och tidningsläsande sådana i Olle Landsells bok 'I huvudet på en ensamseglare'. I eftermiddag, lagom till sundownertiden, upptäckte hon vår franska granne sittandes naken på en grön hink på sin badplattform. Alla hennes fördomar om fransmän blev härmed bekräftade fast ... dum var han inte. Han hade badat först. Han satt lugnt kvar, tömde hinken, klädde på sig, satte sig i jollen och åkte iland. Snart blev det mörkt men ankarlampa, nej det hade han inte.

5 januari 2019, Anse Mitan, lördag
Väldigt mycket vind idag, upp till 16 m/s, men vi rodde iland efter att, för säkerhets skull, ha släppt ut mera kätting. Vi gick runt lite i marinaområdet på Pointe du Bout och handlade bröd, kattmat, lite grönsaker och köttfärs i den lilla närbutiken. Det blir tacos ikväll.
Stränderna på Anse Mitan är en samlingsplats för de som har snabba båtar (och pengar). De förtöjer framför stranden i en lång rad och har lördagsparty och, som det visade sig senare, även söndagsparty. Som överallt i världen med mycket hög musik. Vi ligger här för ankar tillsammans med många andra båtar men jetskis åker full fart igenom ankarplatsen. Otäckt! Som vi kunde konstatera fanns inte en papalangi (vit man) i sikte.

Man träffar ibland seglare över en kopp kaffe, en öl eller en sundowner. Man bjuder på mat ibland och blir bjuden ibland. Nära relationer hinner man inte skapa, man träffas bara några enstaka gånger och sedan seglar man iväg åt olika hål. Man försöker behålla kontakten via mail och genom att läsa bloggarna men det är inte riktigt samma sak. De allra flesta man träffar har 'en plan' om hur de ska fylla tiden med vilka öar eller länder de ska besöka, vad de ska titta på och hur länge de ska vara borta 'hemifrån'. Bengt är 'hemma' för oss så vi är aldrig hemifrån. 'Vad är eran plan?' frågas ofta. Hmm ... ibland undrar man vad vi egentligen sysslar med. Vi seglar hit och dit, men har ingen nedskriven plan med hur många öar vi ska besöka eller när vi ska vara här eller där. Vi lever lite dag för dag och låter säsongen bestämma när Bengt lämnar Västindien och vi vet, i själva verket, inte vart vi hamnar sedan. Vi kanske ska tänka lite mer på dessa orden från Harry Martinson: Ty så är det med livet och med målet; det slutar liksom mitt på havet, och börjar liksom mitt på havet, och målet är liksom mitt på havet. (Resor utan mål)

Förr var det lättare att träffa lokalbefolkningen, i dagens läge är det så många seglare ute att det har blivit svårare, folk tröttnar helt enkelt. Många klagar över 'de svarta' som bara vill åt ens pengar. Vi har mött (vita) fransmän som har bott och jobbat på ön och som inte vill besöka Martinique längre 'the blacks, they don't like us you know'. Vårt intryck av ön är lite annorlunda men vi är kanske blåögda turister som dessutom inte är ute i nattlivet särskilt ofta. De 'svarta' är oftast bra mycket trevligare än de 'vita'.
Det finns en osynlig segregering som blir synlig ibland som till exempel på 'lördagspartyt' i går kväll. De 'svarta' och de 'vita' gör helt enkelt olika saker och på så sätt håller de sig isär fast de bor på samma ö, kanske jobbar på samma arbetsplats och har samma nationalitet. Vad vi i alla fall har märkt, både bland lokalbefolkningen och bland seglare, är att inte många är intresserade av att träffa andra människor och höra deras historier.

Varför frågar ni inte: Vad försiggår sig i Amerika. I Venezuela och Colombia? Jo, därför att ni, och vi, nästan utan undantag äro en vegeterande schablonpack, alltför upptagna av vårt privata och framsuggererande larv för att aktivt kunna komma ihåg att jorden är rund och har många länder. (Harry Martinson: Kap Farväl)

Här i Västindien märker man tydligt segregeringen, efter hudfärg men också efter hur tjock plånboken är (och det oavsett hudfärg). Vi, som har fått ord som solidaritet, jämlikhet och alla ska ha samma möjligheter med oss sedan barnsben, har det lite svårt med 'dollarekonomin' på en del öar. De franska öarna är Frankrike och här klarar folk sig bättre jämfört med andra, engelsktalande, öar. Att segla runt och se på annat än turistattraktioner är för oss ett sätt att berika vårt liv. Vi håller oss oftast till ankarplatser och hamnar utanför storstäder eller andra 'kulturella' sevärdheter.

Allt som doftar nomad är den ordentligt förträngdes fasa, det är för honom något oanständigt och asocialt. Jag, som håller på motsatsens vaganta religion är övertygad om våra fötters världssociala uppgift och när det gäller vårt psykes läkedom. (Harry Martinson: Resor utan mål)

Så fortsätter vi vår seglats på jordklotet, som är runt.


6 januari 2019, Anse Mitan söndag
I morse rodde vi iland och gick en promenad på Pointe du Bout som är en smal landtunga. På läsidan finns fina stränder och en ankarplats och på lovartssidan finns det en liten marina med tillhörande turistverksamhet och en massa butiker och lägenheter. Även två stora hotell finns här. Längst ut på udden finns ruiner av ett gammalt fort, fullt med graffiti och skräp, och även en gammal rostig kanon finns kvar.


Pinnarna på plats.

Efter lördagspartyt igår fanns mängder med skräp kvar. Flaskor, tallrikar, plastförpackningar, ölburkar och så vidare. Att festa är roligt för folk men inte för naturen, ingen verkar bry sig om den. Vi hittade en fin lång bambupinne på uddens lovarts sida som vi tog med oss hem till Bengt för att använda den till att förbättra vårt soltak med så vi kan segla med det. På så sätt sparar vi på vårt sittbrunnskapell som vi kommer att behöva i kallare klimat. Dessutom gör vi Andreas från Västkust kapell, som byggde det, glad. Nu använder vi storsegelbomen som stöd. Den andra bambupinnen som sitter på tvären på taket hittade vi på stranden på ön Santa Maria i Azorerna. Innan vi rodde tillbaka snorklade vi längs strandkanten och bland stenarna och upptäckte en del fiskarter som vi inte hade sett förut. Även här låg en del skräp i vattnet fast fiskarna har lagt beslag på gamla betongbitar och resterna av ett skepp, komplett med motordelar och allt.