Bild: Vi närmar oss Montserrat

28 februari 2019, Little Bay, Montserrat torsdag

Dagen började bra. Lite vind, sol och motorgång förbi Cousteau-revet. Sedan började det blåsa och fick vi regnbyar med mycket vind över oss. Vid revningen fastnade storseglets topp i mastrännan och vi fick inte loss det igen (Försök aldrig att rulla in ett rullstorsegel in i masten på plattläns). Bakom Montserrat blåste det så pass mycket att vindgeneratorn stannade (>17 m/s). Storen rullades in så gott det gick och vi fortsatte under genuan. Vi försökte få loss seglet bakom ön genom att gå upp i vinden och rulla in och ut ett antal gånger men förgäves. Lösningen brukar annars vara att skicka någon upp i masten för att dra loss akterliket som har fastnat i sig själv och klämt fast sig i öppningen i masten men det är inte så lätt mitt på ett gungande hav.

Vulkanen på Montserrat blev aktiv 1995 och vi kunde se hur den hade skapat lavaflöden ner till havet. Den före detta huvudstaden, Plymouth, blev helt förstörd det året och kvar är betongskelett som en gång var hus. Kusligt att titta på men naturen har redan börjat ta över och det är mycket grönt mellan husen. Flygplatsen förstördes 1997 och ur vulkanen, La Soufrière, rycker det fortfarande och svaveldoften var påtaglig när vi seglade förbi.

Montserrat har inga bra ankarplatser men Little Bay i norra delen av ön är nu centrum så vi fortsatte dit. Gråvattenpumpen fram lade av igen, den pumpade och pumpade men inget vatten fick den ur tanken så den stängdes av. Vid Little Bay var det inte lätt att ankra, förutom att det är djupt var dyningen hög och det kom hårda fallvindar ner för bergen. Vid första ankringsförsöket fick vi en lina i propellern. En minst hundra meter lång blå polypropylen lina, fjorton millimeter tjock, med några rostiga schacklar på ena ändan men i övrigt ganska i nytt skick hade virat sig runt propellern. Skepparen fick vackert hoppa i vattnet och skära loss den, den satt hårt vriden, samtidigt som Elisabeth fick dra den långa linan ombord. Upp med ankaret igen, det satt inte fast ännu, och efter två försök till fick vi fäste på 14 meters djup. På den oroliga ankarplatsen ligger bara ett fåtal båtar, vi förstår varför.

Viken påminner om Ruperts Bay på St. Helena där man först fick dra upp sig själv med hjälp av ett långt rep och sedan dra upp jollen efter sig på kajen på grund av den meterhöga dyningen. Det var på 80-talet jag seglade dit från Kapstaden (19 dygn) och då fick alla som besökte ön, inklusive den engelska drottningen, gå den vägen (man kunde hissa upp folk i en korg också). Nuförtiden har ön en flygplats och man får inte ta sin jolle in till kajen längre utan måste använda, och betala för, en 'water taxi' som finns för detta ändamål. Ön är känd på grund av att Napoleon Bonaparte satt fången här tills han dog. Han hade tidigare suttit fången på Elba i Medelhavet men rymde därifrån så engelsmännen tog inga risker den här gången och förde honom till en mycket avlägsen plats. 'The Saints', som öborna kallar sig själva, har bott på sin isolerade ö i alla år. Den enda kontakten med resten av världen var skeppet som kom med förnöjdheter och post någon gång då och då. Nu finns säkert 'Longwood', där Napoleon bodde, med på Tripadvisor. Man undrar vad 'The Saints' tycker om flygplatsen egentligen!

Gråvattenpumpen togs isär och gjordes ren och den funkar som vanligt igen. Linan sparades, det är en utmärkt förtöja-i-land-lina för Patagonien. Krisen över. Kaffe!


Det rycker fortfarande


Redonda


Den förstörda staden Plymouth