Bild: utsikt från det gamla hotellet
7 mars 2019, , Pinneys Beach, Nevis torsdag
Vi tog jollen iland och gick åter till källorna för att bada i det varma vattnet. Vid jollebryggan träffade vi Sam, taxiförare, som gärna ville köra oss runt ön. Han var mycket trevlig och försökte på många sätt att få oss att säga ja till en tur runt ön som, enligt honom, tar dryga timmen, 'You just give me money for the petrol' var hans sista försök. Även efter att han hade fattat att vi inte skulle göra det förblev han trevlig. Människorna här verkar vara väldigt mjuka i sitt sätt att umgås med varandra. När vi kom fram till källan gick vi först runt på det gamla hotellområdet, där Amiral Nelsons och Fannys Nisbets bröllopsmiddag ägde rum i 1787, och hittade det gamla 'Bathhouse' som har varit igång sedan 1700-talet. För övrigt var Nelson och Fannys äktenskap inte så lyckat, Nelson hade en älskarinna, Lady Emma Hamilton, och vägrade senare att träffa sin hustru. Han stupade 1805 i slaget om Trafalgar, Emma dog 1815 i Calais och Fanny 1832 i Paris. Badhuset och hotellet har varit stängt i omgångar men 1999 stängdes det för gott. Regeringen har lovat rusta upp det men det har ännu inte blivit av. Det enda som finns på hotellområdet nu är premiärministers kontor.
Vid badet kom jag i samspråk med en gammal dam som gick med käpp och tydligen hade ont i lederna. Jag frågade vad det var hon hade problem med och hon svarade att det var vänsterknät. Jag visade upp mitt högerknä (med protes och ärr) och frågade henne om hon skulle operera sig. Svaret var att en knäprotesoperation skulle kosta 35 000 EC-dollar och att hon dessutom fick åka till Kanada för detta. De pengarna hade hon förstås inte så hon satt i badet istället. En påminnelse om att vi i Sverige har det mycket bra med tanke på sjukvård och dylikt. Visst klagar vi på vårdköerna men det finns i alla fall vård som dessutom är billig. Min knäoperation till exempel kostade mig inte mer än ett par hundra kronor. Som skrivits tidigare: Vi har en bit kvar till en planet, ett folk, ett land, en valuta, en framtid. One for all, all for one!
När vi väl hade badat och var på väg tillbaka träffade vi en trevlig herre som berättade att det var han som byggt det nya badhuset, där vi badade idag, på källan. Det hade han gjort för egna pengar enligt samma princip som det gamla 'Bathhouse' som byggdes på 1700-talet. Den här äldre herren hade jobbat många år utomlands för ett oljebolag, sist i Kanada som han tyckte är det bästa landet i världen 'people are very nice there, you know', men nu är han hemma på Nevis igen som han säger är 'a very safe place'. Nevis står, påstår han, på åttonde plats av världens säkraste länder. Han ville gärna restaurera det gamla 'bathhouse' men det skulle betyda att man måste ta bort hela huset för att komma åt källan för att kunna bygga om från början och det går inte eftersom huset är av historisk värde så som det är. Han hade även ägt en stor matbutik i stan men stängd igen den 'too much hassle getting things from abroad' och dessu-tom ville han göra mer för sin ö. Flera gånger i vårt samtal kom han tillbaka på hur lycklig lottat i livet han är så han vill göra saker för sin hemö, 'my community' som han uttryckte det. Han har bland annat låtit bygga rondellen i stan med rastplatser ur egen ficka och sponsrat flera organisationer.
På vägen hem träffade vi 'målaren' (som vi träffade på badet i tisdags) på gatan som glatt häl-sade. Även om vi inte behöver handla gick vi in i en mataffär för att kolla priserna. Här är det klart dyrare än på de franska öarna men vissa saker har bra priser. Elisabeth kunde inte motstå en burk 'grated parmesan cheese' och jag fick äntligen god naturell yoghurt. Yoghurten på de franska öarna har en mesig smak, jag gillar sur yoghurt.
Nevis har visat sig vara en mycket trevlig ö där människorna är hjälpsamma och vänliga. Ett stort plus är självklart språket, engelska, fast det är inte alltid så lätt att fatta vad de säger på grund av 'Nevis-dialekten'. Vi stannar några dagar till.
På eftermiddagen gjorde Elisabeth pepparkaksmuffins som man måste vispa socker och smör tills det blir luftigt (tre minuter med el-visp enligt receptet) så fram kom vår lilla el-visp inhandlad på Terceira. Det var den billigaste vispen som gick att köpa men den hade en fördel gentemot de dyrare modellerna, den förbrukar bara 120 W/220 V så vår lilla inverter på 150 W har inga problem med den. Muffinsen blev saftiga och goda.
