10 juni 2019, Spaans Water, Curacao, måndag

I morse körde jag Elisabeth iland i jollen eftersom hon skulle ta bussen till flygplatsen för att ta flyget till Sverige. Hon ska vara borta i tre veckor och sedan är det min tur att ta bussen till flygplatsen för att åka till Holland.

Vi har varit upptagen med arbetet på Bengt de sista sexton dagarna och på grund av värmen har det varit en slitsam period men nu är vi tillbaka i vattnet (både Bengt och vi) så härnere följer en blogguppdatering.

Vi lämnade Bonaire vid midnatt natten till 20 maj och hade en härlig undanvindssegling till Curacao (drygt 40 sjömil). Storseglet fick vila sig men Bengt gjorde fin fart med fullmånen som sällskap under genua i lä och stagseglet på bom i lov mot Curacao. När vi passerade ’Spaans Water’ fick vi några regnstänk på oss men annars seglade vi under en klar himmel. Vid den berömda pontonbryggan ’Drottning Emma’ (VHF: kanal 12) fick vi vänta länga på öppningen eftersom de väntade på ett fartyg som skulle ut ur hamnen. Det blåste runt 15 m/s och det gick en stark ström. Vi tyckte att det var jobbigt att köra runt och vänta utanför inloppet eftersom det gick höga vågar och strömmen satte oss mot revet i lä men till slut fick vi tillstånd att ta oss igenom bron och åka vidare in i St. Annabaai mot Curacao Marine där vi skulle ta upp båten. Väl där ropade Elisabeth upp marinan på VHFen (kanal 69) och efter en del diskussioner fick vi hjälp att lägga till längst in på bryggan. Inte lätt med den starka vinden i ryggen men allt gick, som det brukar gå, bra. Båtgrannen, holländaren Robert, fick vi bra kontakt med.



Curacao Marine har bara en brygga men varvet är stort med en enorm gård (The Storage) där man kan låta ställa sin båt och åka hem om man så vill och det är många som gör så. Det var länge sedan vi låg i en marina så vi passade på att spola av Bengt med färskvatten för att få bort sanden från Bonaire och köra en och annan tvättmaskin. Katten passade på att utforska Roberts båt mitt i natten som först trodde att han hade fått en råtta ombord. Är man van vid Europa där vatten och el oftast ingår i priset får man akta sig här eftersom både vatten (0,04 USD/liter) och el (0,80 USD/kilowatt) kostar extra. Det blir lätt kostsamt. Även toalett och dusch kostar extra, 5 USD om dagen. På eftermiddagen gick vi in till Willemstad för att klarera in. Här på Curacao är det förlamande varmt så vi blev väldigt glada när några andra seglare stannade och gav oss skjuts med bilen in till tullkontoret. Efter den långa inklareringsproceduren vid tullen, datorn krånglade, gick vi över pontonbron till immigration för att få våra pass stämplade. Varken tull eller immigration tog betald. Sedan tog det drygt 45 minuter att gå hela vägen tillbaka till Curacao Marine. Väl hemma på Bengt igen var det bara att vränga ut t-shirten och ställa sig i duschen.



Upptagningen skedde som planerat vid lunchtid tisdag 21 maj. Personalen fick hjälpa oss att backa ur den trånga platsen med hjälp av en liten båt. Här använder de en trailer för upptagning i stället för en travellift. Vi tyckte det var mycket bra eftersom riggen kan vara kvar, de stora gummiblocken är också bättre för skrovet än slingorna från en travellift. ’Rocky’, föraren, är en höjdare på att manövrera sin stora traktor. Det är ibland inte många centimeter mellan båtarna när de ska köras in på plats. Eftersom vi hade hållit botten ganska ren var det inte mycket jobb att få bort all beväxning med hjälp av högtryckstvätten som ’antilianen’ körde. En del ostron och dylikt hade fäst sig på skrovet och de fick tas bort med skrapa. Som många andra båtar hade även Bengt en del vita områden på skrovet över vattenlinjen som verkade vara kalkbeläggningar. Vi har försökt med många olika medel genom åren men har aldrig fått bort det. Från Paul på ’Kiana’ fick vi tipset att försöka med toarent som verkar fungera, förmodligen tack vara citronsyran. Grannen Johns båt har ljusblått skrov och han fick bort all beläggning med hjälp av toarent. Vi fick plats bredvid amerikanska ’Kiana’ med Paul och Linn och framför oss stod ’Sassoong’ ur Australien. Även om det fanns många båtar på varvet fanns det inte många som det bodde folk på. De allra flesta hade åkt till sina hemländer.

Sedan började arbetet. Varvet ligger i lä så det är mycket varmt på dagarna och den lilla vinden som fanns höll inte myggen borta så vi sov inte så värst bra de sexton dygnen vi stod på land med båten. Många hyr rum i hotell för att det är alldeles för varmt för att sova på båten. Bengt blev tvättat igen och sedan slipades botten och all lös färg togs bort (det var en del). Zinkanoderna skruvades bort, slipades och sparades till återanvändning. Propellern gjordes rent, polerades, fick ett par lager primer, ett par lager bottenfärg special och en ny zinkanod. Sedan tvätt igen. Efter torkning, som går fort i det här klimatet, började vi måla. Först två lager primer (Jotuns vinylprimer) och sedan fyra lager bottenfärg (Jotuns non-stopp). När vi var färdiga med det hade det gått mer än en vecka. En kväll, vi var just färdiga med målningen, kom amerikanen Bob över och bjöd oss på grillat i ’The hut’. De hade lagat för mycket mat och tänkte att de två svenskarna var trötta efter en dags arbete och behövde lite mat. Snällt! Tillsammans med en iskall öl smakade det underbart.



Varvet ligger i ett industriområde men supermarknaden ’Vreugdenhil’ har en gratis buss-service varje morgon klockan 09.30 (inte på söndagar). ’Vreugdenhil’, en stor SPAR supermarknad ligger nära järnaffären och två båtaffärer. Vår rutin blev att börja jobba på båten strax innan sju på morgonen och sluta vid nio då det började bli för varmt. Arbetet återupptogs igen vid femtiden på eftermiddagen då solen började förlora sin styrka. På området finns ’The hut’ med grill och en frys som vi kunde lägga i vattenflaskor, mat och dylikt in. Gott med iskallt vatten, man dricker enorma mängder i den fuktiga värmen. I ’The hut’ lägger folk också saker som de vill bli av med. Många som åker hem en längre tid lägger mat och dylikt där som de vill bli av med. Vi fyndade en del, bland annat 10 liter mjölk, diverse läskflaskor men också två räddningsvästar, en rostfri stekpanna och reservdelar till riggen. Våra grannar från ’Sassoong’ åkte hem till Brisbane och vi fick en del grönsaker, ost och annat av de.

Varje dag kom Robert förbi för en pratstund, det var roligt att få prata holländska. Han hade köpt en segelbåt här och gjort iordning den även om det blev en del problem med mäklaren och den tidigare ägaren som hade lovat att motorn var ’nästan ny’. Tyvärr var den vattenfylld och reparationen var kostsam. Ägaren, en norrman, hade försvunnit och kunde inte kontaktas. Eftersom arbetstempot på Curacao är som det är tog det lång tid att få allt fixat men till slut lämnade Robert hamnen för att segla till St. Maarten och vidare till Holland. Även om han inte var född i Dordrecht var han en äkta ’kaaskop’ ändå.

Förutom jag fanns det också en annan Wim, med fru Marjorie, som höll på att byta båt. De hade köpt en stör segelbåt på Sicilien och seglat den hit till Curacao på 6,5 veckor. Båten de hade var ’för liten’ och ligger nu på land här på varvet och är till salu. Wim är 79 och har ett träben sedan många år på grund av en olycka. Förra året fick han tre tia men är fortfarande i bra form, både kroppsligt och mentalt. Eftersom han har åkt motorcykel hela livet hyrde de en Vespa istället för bil och tuffade runt med den på den här bilinriktade ön. Det är inte utan risk man kör runt här på moped eller cykel. Andra som vi träffade var Sören och Vibeke från Danmark, Paul och Linn från USA och John från Holland. I ’The hut’ finns två gasgrillar som vi inte får använda. En kväll hade vi grillparty på kolgrillen som är till för oss seglare. Det blev en mycket trevlig kväll.

Skrovet tvättades och slipades med hjälp av elslipen ’skaken’ som sedan la av och hamnade i soporna. Där hamnade också vår vinkelslip som brände sin motor som det började ryka ur. Vi klarade oss utan den men en slip behövde vi allt så en ny införskaffades på ’Dijtham’, järnaffären vid supermarknaden. Det var inte helt lätt att hitta rätt slip eftersom de använder mest 110 volt här, således är apparater på 220 volt dyra men vi fick tag i en fin Bosch exenterslip som vi dessutom fick 20% rabatt på. På köpet följde en låda slipskivor med. Vi hade köpt all vår färg på St. Maarten och det visade sig ett lyckokast. Här är det dyrare och sortimentet är mycket begränsat. Visst kan de beställa varor för en men då står kunden för transportkostnaderna och det kan ta mycket tid. Prylarna kommer från … St. Maarten. Tyvärr hade vi köpt lite för lite lackfärg (Epifanes polyuretan) och eftersom varken Waterworld eller Budgetmarine hade svart lackfärg på lager gick vi över gatan till ’Dijtham’ och köpte lokal tillverkad färg för att kunna måla den sista biten.

Nästan två veckor hade gått nu och kvar var däcket. Vi började med tvättning följd av borttagning av all löst epoxispackel. Sedan togs rosten bort och två lager rostbindare och två lager primer målades på de kala bitarna. Efter torkning (15 minuter) spacklades hålen igen med en ny sorts en-komponents spackel som vi hade köpt på ’Dijtham’ (jag är allergisk mot epoxi). Sedan fick den nya slipen visa vad den gick för. Det blir mycket varmt på dagen så här gällde mer än vid de andra arbeten vi gjorde att jobba tidigt och sent annars gick det inte att arbeta med spackel eller färg eftersom allt torkar på momangen, dessutom rinner svetten in i burken. Efter slipning målades hela däcket med Internationals däckfärg ’cream’. Vi hade köpt tre liter och klarade inte att måla två lager på det, vi fick köpa en burk till. Tyvärr var färgen en aning tunn i kulören så på visa ställen syns lite av det ljusgråa igenom men just den här färgnyansen är väldig behaglig för ögonen när solen lyser.

En kväll bjöd Paul och Linn från ’Kiana’ oss och Sören och Vibeke från ’Johanna’ hem till sig på hotellet ’The Ritz’. Det blev en trevlig kväll vid baren och i poolen.

Sedan var det dags att beställa sjösättning och låta båten torka. Vi tvättade i tvättmaskinen och gick till stan igen för att skaffa oss ett ankringstillstånd för ’Spaans Water’. Här finns visa områden man får ankra i och man får ett tillstånd efter området. Vi valde område A som är närmast rondellen där bussarna går ifrån. Kostnader är 10 USD för 3 månader. Vill man ankra någon annanstans än i ’Spaans Water’ behöver man åka till hamnkontoret igen och skaffa sig ett nytt tillstånd som enbart gäller i tre dagar. Om man, till exempel, vill segla till Klein Curacao några dagar måste man först åka in till stan och få ett tillstånd. Sedan kan man segla och ankra i tre dagar varefter man åker tillbaka till ’Spaans Water’ igen, besöker åter kontoret i stan och får ett nytt tillstånd. Alldeles för krångligt så de flesta seglare struntar i det fast kustbevakningen lär kontrollera tillstånden av och till.

Torsdag 6 juni, nationaldagen, åkte Bengt tillbaka in i vattnet. Vi var tredje båten så vi trodde att vi skulle få vänta tills efter lunch. Elisabeth åkte med gratisbussen till ’Vreugdenhil’ för att handla och när hon kom tillbaka låg Bengt vid bryggan. Vid kontroll visade det sig att det läckte in vatten via motorns kylvattenslang, vi hade tagit av slangen för att spola motorn med färskvatten, vinäger och diskmedel när Bengt ändå stod på land. En slangklämma fick dras åt. Vi fick ligga kvar vid sjösättningsbryggan över natten. På kvällen kom Harry, ställets ägare, och knackade på. Han fyllde år, 63, och bjöd både personal och kunder på grillat och dryck i ’The hut’. Även om vi var trötta efter sexton dagar på land sa vi inte nej till gratis mat och dryck. Det blev en trevlig kväll med god mat, framförallt salladen med färsk fänkål och tomat var mycket god. Det var också vårt avsked av alla som vi hade lärt känna under tiden på varvet. Katten passade på att rymma och utforska området men tyvärr gick han åt fel håll och stötte på ställets två vakthundar. Vad gör en katt då? Klättra upp i ett träd förstås och vägra att komma ner. Jag fick ta en stege och klättra upp och ta ner honom i nackskinnet så att han inte skulle riva mig. Sur blev han i alla fall när han sedan fick sitta inlåst på toaletten tills vi hade lämnat bryggan.

Så, vad kostade det då för Bengt (45 ft. över allt)? En dag i marinan i vattnet (el och vatten), 16 dagar på land (el och vatten), 17 dagar dusch och toalett (bara det är 85 USD), in och ut, hyr av stöttar och högtryckstvätt av skrovet.

Totala kostnader för båten: 1200 USD Kostnader för färg etcetera: 2000 USD (Jo!!)

Vi har pratat med många seglare här och de allra flesta ’vanliga’ dödliga cruisers börjar tycka att det håller på att bli för dyrt med, i princip, allting. Curacao Marine är jämförts vis inte bland de dyraste men allt räknas i USD som är dyra för oss som kommer från Sverige. Tjänster, färg och prylar är mycket dyra. Ett exempel: en liter däcksfärg kostar här 60 USD och fem liter bottenfärg 328 USD. Vi har varit noga med måleriarbetet på Bengt den här gången och hoppas att vi slipper ta upp honom de kommande två åren.

Det är inte bara hamnavgifter och underhåll som kostar. Visa, inklareringen, cruising permit, ankartillstånd, o.s.v. kostar mycket pengar. Ett exempel igen: I Panama kostar ett visum 105 USD per person, cruising permit 185 USD, inklareringen 170 USD och tullavgiften för utklareringen 40 USD. För oss kostar ett besök i Panama dryga 5000 svenska kronor och då har man inte gått igenom kanalen än. Man undrar om det kostar lika mycket om man kommer som vanlig turist med flyget. Här i Västindien och även i Sydamerika samt säkert i övriga världen ses seglare som rika mjölkkor, framförallt på grund av den lilla grupp amerikaner som har råd med sina dollar. Som ’målaren’ på Nevis sa till oss: ’’You’re white so your rich’’. Seglarklubbar och båtorganisationer har inte tillräckligt med folk bakom sig för att kunna protestera eller ställa krav. Seglare är per definition individualister och organiserar sig inte bara sådär för att protestera, i en bojkott till exempel när ett land som Panama kräver mycket höga avgifter bara för att få besöka det. Detsamma gäller hamnavgifter som är enormt höga vart man och åker (det finns naturligtvis undantag).

Vi har bestämt oss för att göra det vi vill, nämligen att segla till Patagonien. Sedan kommer vi att hålla oss till Europa och framförallt Azorerna och Kanarieöarna med eventuellt en överfart till Västindien när vi känner för det. Länder med orimlig höga avgifter (såsom Panama, Australien och visa öar i Västindien) eller odemokratiska system (såsom USA, Thailand och Turkiet) kommer vi att undvika. Världen måste ändras och om vi som individ inte gör något händer det ingenting och kan folk som Trump och hans gelike fortsätta med att förstöra vår planet. Jag har skrivit det förr men människan är verkligen den dummaste varelsen som går runt på den här planeten.



Fredagsmorgon, efter frukost, släppte vi förtöjningarna och lämnade Curacao Marine. Elisabeth ropade upp pontonbron på kanal 12 och fick som svar att vi fick vänta på det franska krigsfartyget som höll på att lämna kajen. Vi gjorde så och sedan började vi gå för motorn mot vinden till ’Spaans Water’. Efter ett tag hörde Elisabeth att det skvalpade inne i båten och, vid kontroll, visade det sig att skepparen, ajabaja, hade glömt att stänga förluckan. Vi höll oss nära land men vågorna bröt ändå över Bengt av och till. Som tur var hade vi många handdukar över cyklar och annat i förpiken så det var ’bara’ att skölja allt i färskvatten efter att vi hade ankrat i ’Spaans Water’. Jollen ligger över luckan så den syns inte från sittbrunnen. Elisabeth stängde luckan och en blöt och rädd katt sprang på däck mot sittbrunnen, han hade suttit på däck under jollen när det började spola vatten över fören. Jag fick tag i honom men han blev inte så glad. Han gick och gömde sig inne bakom gennakern resten av resan och vågade inte komma ut på däck förrän långt efter att vi hade ankrat. Väl inne i kanalen lugnade det sig och kunde vi titta på alla stora hus och de enorma mängder med båtar som fanns här.


Spaans Water in 1985



Spaans Water idag

Vi ankrade i område A inte långt ifrån där jag låg för ankar med ’Anna’ i 1985. Då fanns det bara två båtar i ’Brakke Put’ av vilken en var ’Anna’. Nu ligger här tiotals båtar, varav ’Northern Light’, för ankar och, som på de franska öarna, många som ser övergivna ut. Vid kanalen in i ’Spaans Water’ finns nu ett stort resort som har en lång brygga längs hela stranden ’Barbara Beach’. Dyrt och exklusivt. Annat var det förr: En lång tom strand som alla hade tillgång till. Ibland får man en känsla av att vi håller på att åka baklänges in i framtiden och jag känner ofta som Michael Wiehe skrev i en av sina sånger: ’Om det här är det som kallas framåt då går jag ingenstans’.

För tillfället går Bengt just ’ingenstans’ eftersom vi har lite jobb att göra här, dessutom ska vi åka till Sverige och Holland i omgångar i juni och juli. Sedan fortsätter resan till Patagonien.