Den tredje veckan av Elisabeths frånvaro bestod till en stor del ut av hushållsarbete såsom tvätt och städning, att ta hand om mina sår, att gå promenader och att njuta av det goda livet på Bengt. Jag gick också igenom en del av 'mina' fack och slängde trasiga saker i soporna. Tyvärr finns det ingen sopsortering här på Curacao så allt slängs i samma container. Även om det står stora gröna sopkärl överallt på ön verkar folk hellre slänga sitt skräp i naturen. Turistområden är välstädade och rena men utanför ligger skräpet i stora högar. Framförallt plast i alla dess former.

Curacao är en stor ö med en befolkning bestående av en mängd olika raser, som har gett ön ett riktigt multi-kulturellt samhälle, men de flesta är av afrikans ursprung. Det gemensamma språket är Papiamento som är en blandning av spanska, portugisiska, engelska och holländska. Många talar både spanska, engelska och holländska. Förr var Curacao ett stort centrum för slavhandeln. Det finns ett mycket bra museum på gården 'Kura Hulanda' i Willemstad där slavarna såldes till bland annat Brasilien. Mer än 12 000 000 människor från Afrika rövades bort från sina hemländer av skrupulösa slavhandlare under slavtiden. I tidigare inlägg har jag skrivit om slaveri och dess princip. Den är enkel. Man blir manipulerat att anta att visa människor på grund av till exempel ras, religion, kön eller sexuella läggning inte är människor längre (Teomani och Megalomani i kombination med rädsla) så man kan behandla de hur som helst eftersom man har tagit bort ens känslor för de, något som bland annat Nazismen använde gentemot judarna (unter-mensch).

Ett annat exempel är slavhandeln. Eftersom vi människor är lätt påverkade, om inte otroligt dumma, kan även samhället vi lever i (armé, polis, kyrkan, politik, massmedia, Facebook, din chef, etcetera) enkelt utnyttja denna principen. I nutiden använder till exempel USA:s president Trump den, som bland annat har sagt att mexikaner är djur så de kan behandlas hur som helst och måste stängas ut ur gemenskapen genom att bygga en stor mur längs gränsen mot Mexiko så att de inte kan komma in i det gudomliga landet USA för att tjäna några dollar. Ni minns kanske hur amerikanerna separerade barn, även mycket små, från sina mexikanska föräldrar och låste in de i kampar utan att få möjlighet till kontakt med mamma eller pappa. I begreppet 'mexikaner' ingår förstås också flyktingar och invånare från hela Syd- och Mellanamerika. Allt det här är ingen nyhet och vi dessutom vet om det men ändå är det lätt att falla för den här demagogiska nonsens. Har du följt bloggen vet du vad vi tycker om det: Människan är inte så smart som den tror och därtill lättlurat.

Drygt 2 000 000 afrikaner dog på resan till den amerikanska kontinenten och över 5 000 000 hamnade i Brasilien. Av resten blev 4 000 000 sålde till öarna i Västindien och runt 1 000 000 hamnade i USA. Nuförtiden är Curacao en välmående ö som lever på turister, oljeraffinering (med olja från Venezuela) och handel (det holländska arvet). Willemstads centrum står på Världsarvlista.

På min lista står fortfarande att vi ska provköra kaminerna men det får vänta tills vi kommer till ett svalare ställe. Jag har tittat länge på vår spis vars ugn hade blivit mycket smutsig mellan de två glasskivorna i ugnsdörren (förmodligen för mycket klyftpotatis och pommes frites). Så ... fram kom skruvmejslar och lite andra verktyg och spisen togs isär.

Vår båtspis, en Techimpex, verkar inte vara gjord för kontinuerlig bruk i en salt miljö. Den är svår att hålla ren och tillverkarens försäkring av att den är 'rostfri' stämmer inte överens med verkligheten. Visst är vår spis 'rostfri' på utsidan men resten är vanligt lackerat stål, även skruvarna är galvade, så det är inte så konstigt att allt till slut börjar rosta. Jag hade svårt att få loss en del skruvar men WD-40 är ett bra hjälpmedel. Sedan var det lätt att få ut glasskivorna, de kläms fast med små skruvar, och göra rent allting med såpa. Tyvärr drog jag sönder en och annan skruv så jag fick ta hjälp av Biltemas 'stål-epoxi' för att få det hela ihop igen. Förhoppningsvis klarar spisen sig ett par år till för även dess två brännare och gallret har börjat rosta (som ni ser på bilden är Obama aldrig långt bort).

Jag hade ett par trevliga kvällar hos Neill och Heidi som förutom att de tog hand om mina sår också serverade gott kaffe och ännu godare middagar. Såren håller långsamt på att läka så förhoppningsvis kan jag börja simma igen om ett par dagar. En kväll gick jag tillsammans med Norbert och Dan, två andra gräsänklingar, och åt middag på 'Pop's' vid Caracasbaai stranden. Det blev en trevlig kväll utan Bengts husmanskost.

Det handlades, tvättades och städades så nu är det bara att vänta på min älskade.