Bild: Panama-City från ankarplatsen

Måndagsmorgon blev inte den lugna stunden innan avfarten som vi hade hoppas på. Svartvat-tenpumpen hängde sig så vi fick ta isär den och göra rent hela pumpen eftersom det hade fast-nat ’gegga’ mellan ventilerna. Eftersom det var fel på trycksidan rann det en massa äckligt toa-lettgegga in i kölsvinet. Blääää! Det var jag som fick skruva loss allt och vara väldigt försiktig eftersom mitt sår på vänstra underarmen inte var läkt ännu. Det var en del andra saker som skulle fixas, betalningen av marinan bland annat. Gråvattentanken hade fått förstoppning och fick öppnas med resultatet att diskvattnet sprutade ut ur slangen och rann in i kölsvinet.
Vi var just färdiga med städningen när våra line-handlers, Paul, Marion och Katharina dök upp. Sist vi såg Paul och Marion var på Lanzarote för mer än ett år sedan så det var ett roligt återse-ende.
Efter lunch började det regna. Kanalgenomfarten innehåller mycket väntande så efter att vi hade lämnat marinan lätt vi Bengt driva omkring på ’the Flats’. Vi skulle igenom kanalen med en tysk båt, ’Antje’, som redan hade ankrat där. Eftersom botten består av mjuk lera avstod vi från ankring för att förhindra att få en massa lera på och i båten. Efter en timmes drivandes i regnet kom vår Advisor med lotsbåten och vi satte igång. Advisorn var en trevlig och charmig man som älskade Elisabeths banankaka. Vi fortsatte mot första slussen ’Gatun locks’ där vi fick vänta ett tag igen. Regnet öste ner. Vi passerade under den nyöppnade bro över kanalen, komplett med ljussättning i Panama flaggas färger. Imponerande!

Sedan blev det bråttom. Vi gick långsides ’Antje’ och förtöjde vid varandra. Sedan gick det sakta in i slussen. Eftersom Bengt var störst fick vi göra det mesta av manövreringen in i slussen. Det gäller att hålla båtarna i mitten av slusskammaren. Advisorn var mycket bra och hade full kontroll. Kastlinorna kom flygande över båtarna och de långa linorna knöts fast på dessa. Sedan gick kastgubbarna med oss in i slussen där det redan låg ett skepp ’Georgia M’ förtöjd. Det slu-tade regna. Dörrarna stängdes och nu fanns ingen återvändo tillbaka till Atlanten för Bengt.
Det är en del turbulens när vattnet släpps in så linehandlers hade att göra med att hålla linorna tighta och båtarna i mitten av kammaren. Vår Advisor sa till hela tiden vilka linor som skulle tightas eller vilka som inte skulle det. Det är Advisorn på båten i mitten som har kontrollen. Efter att skeppet blev dragen av lokomotiven till nästa kammaren kunde vi gå framåt, men först efter att linorna tagits tillbaka till båten. Kastlinorna satt kvar och gubbarna i land fick gå med dem uppför slusskanten. Vi fick hålla ’gå-hastighet’. I andra kammaren samma procedur. Den sista kammaren är den svåraste eftersom turbulensen är störst här (söt möter saltvatten) och skeppet börjar använde sin propeller för att komma ut ur kammaren. Just då gick en av Antjes linor av och vi började kastas runt i virvlarna. Advisorn ropade upp slussmästaren och stannade skeppets propeller. Vi fick också tydliga instruktioner om hur vi skulle göra med motor och ro-der medans Antjes besättning fick upp en ny lina till land, sedan fortsatte utslussningen.
Efter en halvtimmes färd över Gatun-sjön där en sen middag serverades, förbi de nya slussarna, förtöjde vi vid en stor boj för natten. Advisorn hämtades och vi fick en tid när hans kollega skulle komma nästa morgon. Paul och Marion lånade vår säng, Katharina sov i doghouset och vi la oss tillrätta i soffan. Det blev en varm natt med en del regn och mygg men alla var glada (men inte så pigga) på morgonen. Solen sken och frukost åts i sittbrunnen. Den nya Advisorn skulle komma kvart över sju men dök inte upp förrän en timme senare. Sedan satt det av direkt mot kanalen. Nu blev det riktig kanalfärd med långa raka sträckor. Solen sken och det blev varm. Advisorn var ung och satt mycket med mobilen. Ett par gånger fick vi stanna och vänta någon timme på grund av båtar med farligt gods som vi inte fick passera. Besättningen tog det lugnt och en del gick och la sig. Det tar många timmar tills man kommer fram till nästa sluss. Vi åt lunch, fikade och spanade efter krokodiler. Kanalen är djup hela vägen in till land så man kunde komma nära kanterna. En och annan regnskur passerade men annars var det fint väder.

När kanalen grävdes var den biten som heter ’Gaillard Cut’ svårast att göra. Det mesta fick grävas för hand och många män dog på grund av sjukdom. Nuförtiden är kanalen en enorm inkomstkälla för Panama och en stor turistattraktion. Det finns museer och andra sevärdheter men inget sägs om de tusentals män som dog eller om de andra som grävde kanalen i oftast mycket dåliga förhållanden och med dålig lön men som gjorde det möjligt för tusentals skepp att ta sig mellan två oceaner varje år. De som hedras och får monument är konstruktören eller andra ’viktiga’ personer, inte de tusentals arbetarna som grävde ut kanalen. All heder åt dem.

Till slut passerade vi broarna och stannade Bengt för att vänta in slussningen. Enligt Advisorn hade vi varit för långsamma och missat vårt ’schema’. Vi hade gått fram i mer än 5,5 knop hela tiden men farten över grund var ju mindre på grund av motström. Väntetiderna är inte bra heller för ’schemat’. Vi fick i alla fall slussa med nästa skepp ’Ocean Mercury’, ett enormt fartyg som förtöjdes bara några meter bakom oss. På nerslussningen ligger man framför skeppen. Vi förtöjdes ihop med Antje igen, ’nesting’ som det kallas, och fortsatte sakta in i slussen. Advisorn såg till att vi hamnade rätt. Vid nedslussning gäller det att ha förtöjt innan skeppet kommer in i kammaren eftersom det blir väldigt strömt då. Efter första kammaren började det ösregna och åskan gick rakt över oss. Sikten var noll. Även här är den sista kammaren svårast på grund av strömmen. Det gäller att ha starka linor. Vid den allra sista slussen, Miraflora locks, finns besökscentrumet med flera våningar där massor med folk stod och tittade på slussningarna.
Nu kunde vi se Stilla Havet framför oss och även om det ösregnade var det ett minnesvärd moment (andra gången för mig). Själva nerslussningen är lugn. Väl ute och ur vägen för ’Ocean Mercury’ tog vi oss loss från ’Antje’ och fortsatte en liten bit mot Balboa Yacht Club där vår Advisor blev upphämtad. Stanley kom med taxibåt och hämtade sina linor och fendrar. Efter ytterliga en timmes motorgång, det var vid åttatiden på kvällen, ankrade vi vid Las Brisas framför Panama-City. Katharinas man, Daniel, kom ombord för att hämta våra linehandlers men först blev det skål och tack för hjälpen med bubbel och tilltugg. Medans vi sov gott i vår egen säng låg Bengt tryggt för ankar i Stilla Havet.

Onsdagseftermiddag blev Elisabeth hämtat av Paul och Marion och följde med dem till stan. Man åker buss, 2,50 kronor per resa, men det behövs ett kort som bara går att köpa i stan. Föraren hanterar inga kontanter. Kortet kostar 2 dollar men kortautomaten är bara på spanska så det krävs någon som kan språket för att trycka på rätt knapp. Paul hade gjort det förr så Elisabeth fick sitt busskort laddat med 5 dollar. Jag stannade ombord eftersom kanalresan varit tröttsam, dessutom hade jag ont i armen då såret ännu inte var läkt. Här i Las Brisas finns en jollebrygga som man inte kan använda vid lågvatten då det inte finns något vatten där. Man ska hålla koll på tidvattnet här i Stilla Havet.

Torsdag städade vi däcket och torkade en massa handdukar, kuddar och dylikt. Däcket hade blivit otroligt smutsigt på kanalfärden på grund av alla smutsiga skor på den våta ytan. Vi var trötta och tog det lugnt. På kvällen tog vi jollen över till ’Nana’ för en sundowner.

Fredag fick vi ett enormt åskväder över oss där vi kunde se blixtarna slå ner i stan. Efter det gick vi iland och tog en promenad i området som består av två öar ihopkopplad genom en damm ’The Causeway’. Det finns en del affärer och mängder med restauranger och kaféer. Två småbåtshamnar finns det men de är så dyra att ingen vill ligga där. Öarna heter Isla Perico och Isla Flamenco.

Lördag fick vi besked från Neill och Heidi ang. deras kanalgenomfärd så vi kommer att åka till Colon igen för att vara line-handlers åt dem. Det blir någon gång i slutet på nästa vecka. Efter det är det snart december och dags för oss att börja seglatsen till Påskön.
Efter frukost, två timmar innan lågvatten, tog vi oss iland och åkte buss till Albrook Mall, ett shoppingcenter i flera våningar med mängder med affärer. Mest affärer med kläder, skor och mobilprylar/radioapparater men vi hittade också en bra järnaffär ’Do it’ som sålde bland annat filter till watermakern och ett signalhorn med lufttryck. I och för sig har vi gått igenom kanalen utan den men man vet aldrig vad myndigheterna i Chile eller Argentina hittar på så vi köpte en för säkerhets skull. En slangklämmemejsel hade de aldrig hört talas om. Chefen letade upp något på nätet men det var inte det vi sökte. Vår mejsel har används så mycket att den har slitits ut och slinter. Det är ett mycket användbart verktyg. De var i alla fall väldigt hjälpsamma och trevliga i affären.
För att komma från busshållplatsen till Albrook Mall måste man passera metrostationen och bussterminalen. Ljudnivån från tågen var enormt hög och det i kombinationen med hög musik, mängder med folk, ljudet av gasande bussar och dålig akustik gjorde att man fick lust att hålla för öronen. I centret finns också ’Super 99’, en enorm supermarknad där varorna stod huller och buller. Julmat och prylar stod på bord i de trånga gångarna. Lördag är kanske inte den bästa dagen att besöka det stora shoppingcentret och handla mat men även om det var mängder med folk och musik var alla trevliga. Det talas lite engelska men Elisabeth fick hjälp av en snäll kvinna vid grönsaksavdelningen. Vi gick runt en del bland affärerna eftersom det ändå inte gick att åka tillbaka till Bengt vid lågvatten, dessutom spöregnade det ute, och vi passade på att äta lunch på Burger King. Tyvärr var Wifi signalen inte så stark så samtalen till Sverige blev korta. Elisabeth gick in i en del affärer för att leta efter en regnponcho men hittade ingen.

Bussen tillbaka fastnade i lördagens trafikstockning medans regnet öste ner. Det blev så mycket regn att gatorna på vissa ställen fylldes med decimeter hög vatten och bussen skvätte det högt när den körde igenom pölarna. Barnen på bussen skrek av förtjusning. Bussen passerar en del stora pampiga myndighetsbyggnader som var heldekorerade med flaggor, vimplar och bande-roler i Panama flaggans färger (röd, vit och mörkblå). På vissa ställen hade det planterats hund-ratals småflaggor i gräsmattan. Nationaldagen var förra veckan men ’independence-Day’ från Spanien firas nästa vecka så flaggorna fick nog vara kvar. Landet har en del finansiella och korruptionsskandaler bakom sig och myndigheter utövar ibland sin makt på ett mindre trevligt sätt. Den regerande eliten verkar vilja skapa någon slags ’Panama-känsla’ bland den, för det mesta, inte så rika befolkningen. Syftet är självklart att skapa en status-quo och behålla makten.


Mängder med åska varje eftermiddag




Vi gick av bussen och väntade ett tag vid hållplatsen innan vi gick över vägen till jollebryggan eftersom det regnade och regnade. Jollen var fylld med vatten och fick ösas. Enligt alla lokalbor vi har pratat med är november den värsta regnmånaden och den är som tur är snart förbi.

Söndag blev fixar dag. Vi hade fångat vatten i skurarna så det blev en del tvätt. Dammsugning och städning. Watermakern kördes idag eftersom det låg en massa diesel i vattnet igår. Även om intaget sitter en meter under vatten vill vi inte riskera något.