Gambier, Rikitea söndag
21 March 2020
• Pacific
by Wim
Söndag den 22 mars 2020, Rikitea, Gambier
Vi skulle ha klarerat in idag men vår franska granne kom över och berättade att
föraren av polisbåten var ledig idag så de kunde inte komma ut till oss och
'Pakia Tea' som kom in i morse.
Jobbat på båten istället. Bland annat har Elisabeth sytt klart på genuans
underlik och har jag fyllt på gas i kylen eftersom den inte ville bli
tillräckligt kall. Lite små reparationer med. Vattnet är underbart varmt så vi
simmade och badade fast officiellt är alla vattenaktivister förbjudna. Tror man
får simma runt sin egen båt.
De flesta som har ankrat här är mycket trevliga. Från den holländska båten
'Lucipara 2' fick vi bananer och pamplemousse och från 'Vera' också en stor
pamplemousse. Våra franska grannar kom förbi och sålde ett kilo citroner (25) och
3 papayor till oss för 10 dollar. Vi har också fått besök av vår tyska grannar
som känner Paul och Marion från ' Luna Mare'. Mycket trevligt! Tyvärr stannar
alla på avstånd eftersom besök och närkontakt är förbjudit. Lägg märke till att
de många amerikanska båtarna här håller sig undan.
Här är nu en 15 dagars 'lock-out' där man måste stanna på båten. Korta besök i
land är ok så man kan handla mat men man får inte gå längre än 200 meter från
jollen. Även lokalborna måste stanna hemma och får bara gå ut får att handla
eller besöka vårdcentralen. Polisen kontrollerar och man måste skriva på en
lista vart man ska och vem man är. Det är väldigt tyst här.
Vi har inga problem med allt detta just nu eftersom vi inte får gå i land på 14
dagar. Problem för oss är att vi inte kan ringa 'hem' eftersom min telefon inte
har anslutning. Tre har nog inget av-tal med operatören här. Det har Elisabeths
Comviq-kort men hennes saldo är för låg för att kunna ringa. För att fylla på
behöver vi internet. Räkningarna kan inte heller betalas. Förhoppningsvis får vi
stanna här så vi kan låta en av de andra båtarna köpa oss ett lokalt kontantkort.
Problemet med handlandet här är att det inte finns någon bank eller uttagsautomat
på ön. Cash is King men vi har inte så mycket kontanter och det är dyrt här. En
flaska vin kostar 25 dollar och en burk öl 30 kronor. Allt är dyrt förutom de av
staten sponsrade varor såsom mjöl, baguette,
ris, mjölkpulver och socker. Man kan få ut pengar på kortet i affären men får det
måste man gå i land och det får vi inte. Lite 'Catch 22' över det hela.
Här i Polynesien håller de på att bli helknäppa med mycket hårda regler som har
som syfte att skydda befolkningen men används för att få bort seglarna från
öarna. Egentligen får man inte komma hit överhuvudtaget längre. Det här kommer
att ta lång tid att reparera. Visa öar har stängd passen in till lagunen för att
förhindra att båtarna kommer in.
Man känner att samhällets förfall går fort. Samhörighet människor emellan,
oavsett vem man är eller vart man kommer från verkar försvinna som snö i solen
när det blir kris. Civilisationen är som en lök. Det är bara de yttersta lagren
som visar upp en fin bild, skalar man av fler lager kommer den primitiva hjärnan
och därmed rädslan fram. Det är något vi tycker är skrämmande men det är en bra
erfarenhet att känna sig ovälkommen och oönskad. Man får mer förståelse för
flyktingar som har det mycket värre ställt än vi. Ovissheten om man får stanna är
bli bort-skickat är en olustig känsla. Att bli diskriminerad på grund av ens
hudfärg, religion eller sexuelle läggning måste ge samma olustkänsla. Som seglare
känner vi oss rätt så diskriminerade av franska Polynesien.