På bild: Det gäller att ta det försiktigt!

Torsdag den 20 augusti 2020, Daniel's Bay, Nuku Hiva
De som bor i stugan vid stranden kom tillbaka i morse så vi hoppas att de tar
hand om sina djur.

Vi vaknade till sol så vandringen till Vaipo vattenfall, som är 350 meter hög och
därmed Polynesiens högsta, kunde bli av. Eftersom vi skulle gå över floden ett
antal gånger på den nästan fyra timmars långa vandringen packade vi ner sandaler
för att ha på när vi vadar över floden. Vatten, pengar, kamera, smörgås, frukt
samt myggmedel (och schampo som det visade sig senare) kompletterade packningen.
Vi tog jollen till den andra stranden, där byn ligger, men där rullade en hög
dyning in, det var dessutom lågvatten, så vi kom inte iland där. Tillbaka till
stranden i Daniel's Bay för att gå stigen genom skogen till den lilla byn Hakaui
där vandringen börjar.

I den lilla byn bor 12 personer som odlar frukt och grönsaker, sköter om sin by
och om stigen till fallet. Allt är rent och fint och överallt kan man se frukt
och grönsaker som växer i trädgårdarna.

Efter att ha korsat floden för första gången kom vi in i byn där vi blev hälsade
välkomna av Teiki och Kua som har en stor odling samt en liten restaurang som är
så typisk för Polynesien. De frågade om vi ville ha mat när vi kom tillbaka och
vi tackade ja alla fyra, vi hade sällskap med Cissi och Andreas från 'Hakuna
Matata'. Äter man hos Teiki och Kua slipper man betala vandringsavgiften på 1000
franc per person. Själva maten kostar nämligen också 1000 franc per person så det
är inte dumt att äta en god måltid för de pengarna istället.

Vi gick genom den vackra och välskötta byn till nästa flodpassagen där vi bytte
till sandaler och vadade över floden med vattnet upp till knäna. Sedan fortsatte
stigen och vi passerade bland annat en övergiven by. Om husgrunderna, det enda
som var kvar, kunde berätta skulle de tala om för oss om de tusentals människor
som bodde här en gång i tiden men som dog som flugor efter att 'de vita' i form
av Spanjorerna kom till ön. Förutom sjukdomar tog 'de vita' även med sig en del
djur som inte hör hemma här. Getter, hästar, råttor och bland annat mygg
introduceras av spanjorerna, runt 1600-talet, och deras efterträdare.

Vattenfallet är hög men det syns inte så bra på grund av den täta skogen och
bergsväggar som gör det omöjligt att se hela fallet men på vissa stället på
stigen ser man en stor del av fallet även om man aldrig ser botten. Ljudet är
öronbedövande på vissa ställen. Stigen är smal och på en del ställen hal och
mycket lerig. Skogen är fuktig och svetten rinner.

Efter två timmar kon vi fram till skylten som varnar för stenras så vi gick inte
längre. Efter en fika-paus där Elisabeth, som hade stoppat schampo i min
ryggsäck, passade på att tvätta håret i floden, gick vi tillbaka. Nu började det
ösregna så vi fick ta det försiktigt på den nu mycket hala och leriga stigen där
regnvattnet bildade stora pölar. En av mina skor tappade sulan så jag fick fort-
sätta på sandalerna istället. Vi blev genomblötta men kom till slut, efter fyra
timmars vandring, fram till den lilla restaurangen där vi bara behövde sätta oss
till bords. Grillen var på och snart hade vi en tallrik med underbar mat framför
oss. Grillad tonfisk, grillad aubergine, friterad brödfrukt, gurka, färsk
pamplemousse dricka och till efterrätt banan och kaffesorbet. Allt ur egen
trädgård. Till en kostnad av 140 kronor per person kan man inte ha det bättre. Vi
köpte med oss haricots vert, gurka, ingefära och aubergine. Allt direkt från
odlingen.
På vägen tillbaka till Daniel's Bay hittade vi ett antal träd med
stjärnfrukt som vi plockade med oss en del av. Det hade nu slutat regna men när
vi skulle in i jollen för att ta oss tillbaka till 'Bengt' fick vi en störtskur
över oss så allt blev genomblött igen.