Borta med Bengt

En resa

Mot Tuamotus, 12 september 2020

På bild: Vi närmar oss Kon-Tiki motun

Lördag den 12 september 2020, Raroia, Tuamotus
Vi tvåtiden ankrade vi vid en liten oansenlig motu i atollen Raroia. Det var här
Balsaflotten 'Kon-Tiki' hamnade på revet 1947 efter den 101 dagar långa färden
från Callao i Peru. En av Kon-Tikis besättningsmedlemmar och den enda icke-norsk i besättningen
var Bengt Danielsson som bosatte sig på Tahiti och som senare var aktiv i
proteströrelsen mot de franska atombombsproven på Mururoa. Han skrev några böcker
om Polynesien och dess invånares förfall.

Motun där flotten strandade är numera känd som Kon-Tiki motu och sedan 2007 finns det
ett litet monument på den som minne av den strapatsrika färden. Den lilla motus
befolkning består utav tiotals tärnor.

Heyerdahl var övertygad av att Polynesien bland annat befolkades från Sydamerika
och ville bevisa det genom flottfärden med 'Kon-Tiki'. DNA-tekniken, som inte
fanns då, har bevisat att de nuvarande polynesierna härstammar från Asien såsom
man har trott sedan många år tillbaka. Samtidigt är det mycket som inte kan
bevisas genom DNA-teknik, för att kunna bevisa något måste man hitta DNA som man
kan analysera och att man inte hittar DNA betyder inte att folk inte har varit
där för tusentals år sedan. Polynesierna hade en muntlig kultur men det finns
ingen berättelser om statyerna på Påskön eller om skriften som hittats där och
som ingen har lyckats tolka ännu. På ön har det hittats gammalt DNA som
härstammar från Peru men de fynden är inte så populära eftersom det motsäger allt
som alla har trott på i decennier. Ingen, förutom Kon-Tiki museet i Oslo, talar
om detta i alla fall. Att anta och tro på att något är som man har lärt sig att
acceptera som 'sanning' eller, värre, fått till sig via medier är att blunda för
livet själv. 'Eyes Wide Shut' som man brukar säga.

Enligt Thor Heyerdahls undersökningar av gamla polynesiska och sydamerikanska
legender på femtiotalet fanns statyerna redan här när Polynesierna anlände på
öarna. Det fanns också 'vita' människor här som kom österifrån (Peru). De ansågs
vara gudar. De 'vita' som anlände i 1595 sågs som gudarna som kom tillbaka och
blev väl mottagna. Enligt vad spanjorerna skrev ner i loggböckerna fanns det en
del människor på öarna som 'såg ut som européer' och hade stora skägg. Hade
polynesierna vetat att sjukdomarna (och bland annat mygg och råttor) som de vita
hade med sig skulle decimera befolkningen hade de nog inte varit så välkommande.

Natten till torsdag gav en del 'svarta' moln som uppstod ur ingenting inom ett
par minuter och som gav en rejäl vindökning och några stora regndroppar. Vinden
pendlade mellan 10 och 17 m/s och 'Bengt' höll bra fart, ävenså passerade
'Hakuna' oss under natten. Sjön var ganska hög, 3 meter, men utan allt för många
brottsjöar. Tack vara plåstret bakom örat mådde vi alldeles utmärkt men eftersom
vi inte hade fått våra sjöben än vilade vi mycket.

På torsdag ökade vinden en aning och blev havet livligare så 'Bengt' slängdes
hit och dit. Vi fick hålla allt stängt så det blev mycket varmt inne i båten.
Ävenså underbar snabb segling. Middagen bestod utav kyckling med sallad och
couscous. Kaffe med kaka och till kvällsmat äggmacka. Värre kan man ha det!

Fredag ökade vinden lite till och storen rullades in till andra revet. 'Bengt'
forsade fram mellan 7 och 8 knop och vi började hoppas att vi skulle kunna hinna
till slack vatten i passet in i Raroia som är lördag 12:00. �...ter underbar
segling även om det kom in en våg i sittbrunnen av och till (och på mig). Vi
anpassade storen till vinden och lät genuan helt utrullad. Till kvällen lugnade
havet ner sig och åt vi ravioli med en god sallad till middag.

Natten till lördag vandrade det några svarta moln förbi men vi hade is i magen
och revade inte storseglet. Vi behövde behålla 6,5 knop i genomsnittshastighet
för att hinna fram i tid till passet. Prick tolv anlände vi till passet efter
att ha seglat mellan 7 och 8 knop i de sista timmarna. Där väntade 'Hakuna', som
hade kommit fram två timmar tidigare, på slack vatten för att kunna komma in i
Raroia. Vi hade seglat 420 sjömil i 72 timmar.

Atollerna i Tuamotus består av korall med oftast bara en öppning (pass) där man
kan segla in i atollen. Allt vatten som kommer in i atollen ska ut och in genom
passet så det strömmar ordentligt men räknar man rätt kan man gå igenom passet
vid slack vatten (oftast bara några minuter när strömmen växlar mellan in och
ut). Enligt tabellen var slack vatten klockan tolv men inte förrän halv ett var
det såpass lugnt att vi vågade gå igenom. Ett tretal delfiner lekte runt
båtarna. Väl inne i lagunen var det lugnt igen.

Vi gick för motor tvärs över lagunen och fick undvika en del korallhuvuden, 'bommies'
som de kallas. Har man solen bakom sig, som vi hade, är det lätt att se
'bommies' och åka runt de. Vattnet i lagunen är klart och man ser tydligt
färgskillnaden mellan djupt och grunt vatten.

För att undvika att kättingen fastnar i korall (och skadar den) fastnade vi två bojar i den.


Comments