Tuamotus 24 september 2020
17 September 2020
• Pacific
by Wim
På bild: Palmer så långt ögat når
OM KOKOSPALMEN
Torsdag den 24 september 2020, Twin Palms Yacht Club, Raroia, Tuamotus
Elisabeth rodde iland för att njuta av hängmattan som hon nu hade hängt över
vattnet. Senare kom också Cissi iland och båda gjorde ett försök att fläta
kokospalmblad. Det är inte så lätt som det ser ut och det tar dessutom lång tid.
Vi får se om det blir något. När man väl har flätat klart sin skål, matta eller
annat låter man det torka och då blir det mycket starkt och hållbart. Vi köpte en
skål på Guadeloupe när vi var på semester där i 2015 och den håller fortfarande.
Varje gång vi tar en promenad tar vi med en kokosnöt tillbaka till 'Bengt'. Vi
använder den i matlagning, kakor, bröd, som juice och som snack.
För oss symboliserar kokospalmen Stilla Havet. Den framkallar bilder av vita
sandstränder, turkosfärgat hav och en lättjefull tillvaro. För öborna i området
är den framförallt livets träd, en nödvändig följeslagare i det dagliga livet.
Det finns ingenting onödigt på detta träd.
Palmen trivs i alla tropiska regioner men mår bäst nära havet. Fallna nötter som
inte plockas upp rotar sig lätt då vattnet i nöten ger lagom fuktighet för
groddarna att slå rot. Det tar sex till sju år för en kokospalm att nå produktiv
ålder och varje moget träd bär cirka 50-60 nötter om året i mellan 60 och 80 år.
Palmen faller naturligt ungefär fem nötter i månaden, året om. Den är en
amerikansk växt och man undrar hur den har spridit sig genom hela
Stillahavsområdet. Forskning har visat sig att nötterna inte klarar av den långa
resan i havet (antagligen mer än hundra dagar) från Amerika så man undrar vem
som har tagit nötterna hit och planterat dem. Thor Heyerdahl trodde på de
amerikanska urinvånarna (från hela den amerikanska kontinentens västkust) som kom hit innan
Polynesierna kom till öarna. Det är också de som tillverkade de många Tikis som
man hittar lite varstans på Marquises, Påskön, Pitcairn och Austral öarna. Det
finns däremot inga Tikis på Tuamotus. Förmodligen kom inte de amerikanska
sjöfarare längre eftersom spanjorerna som kom till den amerikanska kontinenten
redan i början på 1500-talet fick segelanvisningar från lokalbefolkningen till
Marquises och inte till Tuamotus.
Kokosnötterna hänger i klasar högt uppe på stammen och när man öppnar en med ett
hugg av en machete (vi använder kniv också) erbjuder den ett lättsockrat,
uppfriskande, vatten. Dess färska kärna, när frukten fortfarande är grön, har
konsistensen av en knappt kokt äggvita och innehåller många vitaminer och
mineraler. När den har mognat används den i riven är pressad form för
framställning av kokosmjölk, som ingår i tillagningen av många rätter här i
Stilla Havet.
Nötens torkade fruktkött, kopran, ger (när den har pressats) kokosolja. Oljan,
smaksatt med blommor och sandelträ, är basen i monoi, som tahitiborna använder
för att smörja in håret eller som sololja. Kokosolja ingår också i det
industriellt tillverkade margarinet och tvål.
Själva skalen kan användas till mycket. Av dem gör man kärl, drickskål,
resonanslådor till musikinstrument och sedan missionärernas ankomst även
bysthållare. Nötterna är också utmärkt bränsle och rökens doft håller myggorna
borta. Kokosfiber kan flätas till rep och rötbeständigt tågvirke för att
sammanfoga segel till kanoterna. De unga skotten från stamspetsarna lagas ofta
till i olika rätter. Av bladen flätar man tak, mattor, hattar och korgar. Av
deras nervtrådar tillverkas sopkvastar. Den hårda stammen förvandlas till
trävirke och bommar. Rötterna används vid framställning av många medikamenter.
Jag ägnade morgonen åt att slipa, sanda, spackla och måla. 'Bengt' har fått lite
rost som behöver åtgärdas innan det blir för mycket. På eftermiddagen rodde vi
iland till vår grillplats där Andreas och Cissi bjöd på hembakta kakor och kaffe
gjort på elden. Gott! Sedan gick Elisabeth och jag en promenad ut till revet innan
vi tog jollen tillbaka till 'Bengt' för att njuta av solnedgången.