På bild: Den funkade bara några timmar

Lördag den 13 mars 2021, Uritutua, Tahiti
Sedan vi monterade den nya vindgeneratorn har vi haft obefintligt med vind, det
kopplad med brist på sol på eftermiddagarna på grund av regnskurar har gjort att
vi får ta det lugnt med elförbrukningen. Det är varmt och fuktigt för tillfället
så vi badar flera gånger om dagen. Underbart! Covid-situationen i Polynesien
verkar vara under hyfsad kontroll för tillfället och antalet insjuknande minskar
stadigt till bara ett par nya fall om dagen. Vaccineringen är nu öppen för alla
över 18 år. De omringande öarna, förutom Fiji, håller fortfarande stängda för
segelbåtar så vi seglar ingenstans för tillfället. Förutom i Polynesien förstås.
Vi kan leva ett vanligt liv, handla, promenera, åka buss, gå på restaurang, umgås
med folk, etcetera. Vi märker inte så mycket av Corona-pandemin här och det är vi
glada och tacksamma för.

De här varma dagarna har vi ägnat oss åt administrativt arbete. Det blev en del
ändringar i Elisabeth flyg så vi fick ta kontakt med många myndigheter och
företag. Vi har också beställt delar från 'Ocean Chandlery' igen så Elisabeth
slipper tå hit allt för tunga väskor.

I onsdags skulle vi gått iland och promenerad men det var rekordvarmt så vi
hoppade i havet och simmade i stället. Neill och Heidi var i stan för ett besök
hos tandläkaren så de handlade en lång elsladd åt oss på ACE så vi kunde montera
fjärravstängningen till gasolflaskorna. Vid återkomst till jollen fick de en påse
frukt av en lokalbo så även vi fick lite bananer och annat gott. Vi slutar aldrig
att förvåna oss över hur trevliga, givmilda och hjälpsamma invånare i Polynesien
är. På kvällen sundowner på 'Bengt'.

Torsdagen började regnig och fuktig så vi började med ett långt dopp i havet men
sedan blev det arbete med att montera gasolavstängningen. Som vid vindgeneratorn
fick många skåp tömmas för att kunna dra kabeln från av och på knappen i köket
till solenoiden i gasolskåpet. Monteringen av solenoiden vid gasolflaskan var
lätt, ävenså anslutningen till 12 volt. Bruksanvisningen var i enklaste läget men
som tur var har 'Artemis' samma manick så vi kunde se hur vi skulle montera
gasolslangarna på den. Ävenså tog det fyra timmar med tre avbrott för 'dopp i
havet' för att svalna oss en aning, och en fikapaus.

Vi läser mycket och sedan vi var i Papeete för att hälsa på 'Vera' har vi en hög
med nya och gamla segelböcker som vi plöjer igenom. Jag har aldrig varit road av
att läsa sådana böcker och även nu har jag svårt för det. De flesta av de har
egentligen inget att komma med. Det är inga guideböcker , 'How to . . ' eller
berättelser där det finns en viss utveckling i författaren i. Det handlar om
'varför jag gör detta', 'drömmen om frihet', 'saker som går sönder',
'byråkrater', 'varför valde jag den här båten', 'vad jag gjorde på den här ön
eller i det här landet', 'oj, vad dåligt internet här'. 'Vad snälla människor är
här' men inte om att 'jag ska försöka ändra på mig och vara lika trevlig
tillbaka'. Med andra ord: titta på mig! Det handlar inte om utvecklingen som
människa när man är där ute i ens mycket liten segelbåt på den tomma oceanen.

Jag är alltid varit förvånad mig över hur snabbt anpassningen till det gamla livet är
så snart man sätter foten iland igen. Man lägger ner ofantligt mycket pengar på
seglingen och när man kommer hem fortsätter man i de gamla spåren. Havet borde ha
lärt en ett och annat, liksom främmande kulturer och människor med en annan
hudfärg eller religion. Men icke! Vi har träffat många seglare som är ute i flera
år men egentligen aldrig har lämnat hemlandet. Som med många biografier anar man
att författarna till seglingsböckerna, med undantag förstås, inte heller talar hela
sanningen. Man lägger också märke till att många har en benägenhet att predika en
del, om 'klimatfrågan', 'byråkrati' och 'plast i havet' till exempel, men ändå
gör samma sak som alla andra. Använda mycket giftig kopparfärg till exempel eller
låta vänner och familj segla med ett par veckor som måste använda flyget för att
kunna resa till andra sidan jorden där den 'miljövänliga' segelbåten väntar. I
vissa böcker räknar man lätt till mer än ett tjugotals ganska onödiga flygresor.
Långfärdsseglingen har blivit ett koncept i stället för ett sätt att leva ett
annorlunda liv.

Den här bloggen är inte så annorlunda heller men vi hoppas att vi kan påminna
varandra om att genomföra ändringar i vårt sätt att leva och vår attityd gentemot
varandra och andra. Här i Polynesien är det inte svårt, invånare är underbara. Så
borde det vara i Sverige med. Livet skulle vara så mycket trevligare.

Fredag blev åter en varm dag så vi höll oss till båten och hoppade oräkneliga
gånger i havet för att svalka oss. På kvällen började den nymonterade
fjärravstängning till gasolen krångla. Solenoiden började stänga och öppna av sig
själv och till slut luktade det bränt från kontroll lådan. När vi öppnade den
visade det sig att en ledning på kretskortet hade kortslutit sig själv av någon
konstig anledning. Det var bara att ta bort den. I lördags tog vi med kretskortet
till 'Artemis' och Neill, som är elektriker, och jag hade en diskussion om detta.
Vi hade följt installeringsmanualen till punkt och pricka men ändå hade den gått
sönder. Kablarna var inte felkopplade. Väl tillbaka på 'Bengt' letade vi upp en
strömbrytare som vi monterade i plusledningen till solenoiden och mätte antalet
milliampere. Den funkade bra. Vi mätte flera gånger för att se om felet ligger
vid solenoiden men den funkar alldeles utmärkt. Så det är bara att ta kontakt med
återförsäljaren och få den reklamerad.