På bild: Marea

Söndag den 20 juni 2021, Baie d'Avea, Huahine
På morgonen tog vi bort alla pinnar, slevar och annat som hade hållit kablarna på plats mot sprayhooden under natten för att se om limmet hade gjort sitt. Det hade det så färgburken kom fram och de klarblåa kablarna målades vita. Sedan sjösatte vi jollen och rodde till hotellet som har en liten jollebrygga som man får använda. Ett fint ställe där många lokalbor åker till på söndagarna för lunch och bad. Mycket folk med andra ord. Man kan båda äta och dricka i restaurangen men vår budget har inget utrymme för sådant. En öl på Happy Hour i byn är roligare.

Man kunde höra sång från kyrkan men vi gick åt höger mot Marean som är en av de störta i Polynesien. En vacker, drygt två kilometer lång, promenad genom intensiv grön djungel. Vi passerade en damm med blåa näckrosor och en del citrusträd som, tyvärr, växte i välskötta trädgårdar. Tur för oss ramlade en apelsin ner på vägen just när vi passerade. Samma hände med ett tretal citroner. Marean finns vid en vacker strand där det också surfas eftersom det finns ett grunt pass genom revet där vågorna går höga. Marea finns, i olika former, genom hela Polynesien och användes på samma sätt som vi använder kyrkor. Här bad man till gudarna men den användes även till att gifta sig, ha viktiga möten och fira succé i krig. På vissa ställen offrades även människor som dessutom åts upp. Man trodde att själen från den uppätna krigaren skulle göra en starkare. Det var säkert gott också. Många Marea var också tabu (förbjudna) för vanliga dödliga. Bara hövdingen och hans närmaste, som hade kontakt med gudarna, hade tillgång till den. Hövdingen var allra heligast och hade makt över alla. Det var i allmänhet mycket 'tabu' i samhällen. Till exempel: hade man hjälpt till med att begrava högsta hövdingen fick man inte använda ens händer på nio månader. Förmodligen var det nödvändigt för att få samhället att fungera, mycket folk på små öar, och för att, som vanligt, behålla makten i den härskande familjen. Inte så olikt från oss alltså även om de inte hade kyrkans dubbelmoral. Man minns ju den sexuella 'friheten' som så många har skrivit om genom åren och som har lockat så många hit (bland annat en ung holländsk seglare i en liten båt som blev ganska besviken när han väl kom till 'paradiset' 1985). Numera är det inte mycket kvar av den, det har missionärerna sett till. Folk här har i allmänhet dåliga matvanor med mycket söt så många är mycket kraftiga och diabetes är ganska vanlig. Borta är bilden av den vackra smala, barbröstade och med höfterna vaggande kvinna, eller man.

Här bodde tusentals människor innan européerna 'upptäckte' öarna och härifrån gjordes många resor med dubbelkanoter (katamaraner) till andra öar i Stilla Havet. En bra bok om detta är 'We, the navigators', om hur polynesierna navigerade, skriven av David Lewis som också är författaren till bland annat 'Icebird' som handlar om hans circumnavigation av Antartica på 70talet. Mycket äventyrliga böcker och värda att läsa. Själv misstänker jag att alla dessa resor hade mycket att göra med osämja mellan klaner/familjer och att det helt enkelt inte fanns plats för alla när man väl hade blivit fiender eller ovänner. Man valde helt enkelt att utvandra. Ö-livet på Sveriges västkust var nog inte så olikt från detta. Från Europa gjordes 'upptäcktsresor' mest för att kunna öka rikedomen och makt. En av Europas allra sämste händelser är koloniseringen av Sydamerika där plus-minus åttio miljoner människor mördades av dåtidens stormakter Spanien och Storbritannien. Här i Polynesien var det inte så även om många stammar var ganska krigiska och våldsamma. Polynesierna från Sällskapsöarna seglade bland annat till Marquesas, Hawaii, Påskön och Australöarna. Man tror också att de koloniserade Nya Zealand runt 1300 efter Kristus. Folk från Sydamerika kom aldrig så långt men hamnade på Marquesas och Australöarna, förmodligen innan polynesierna kom dit. De Tikis som finns där liknar, på alla sätt, de som finns att beskåda i bland annat dagens Peru.

Tyvärr blev det alldeles svart framför oss så vi skyndade oss tillbaka till jollen men hann inte ro hela vägen tillbaka till 'Bengt' innan det började störtregna, dessutom motvind så det gick inte så fort. Det blev samlad lite vatten till tvätt innan regnet drogs bort och solen kom fram igen. Sedan ägnades ett par timmar åt att leta efter en presenning som vi vet finns ombord men inte var. Många fack tömdes men icke hittade vi presenningen. Elisabeth vill gärna sy överdrag av den eftersom den tål sol mycket bra och är gjort av plastad väv.