På bild: Taputapuatea

Söndag den 11 juli 2021, Yttre revet, Raiatea

Fortfarande mycket vind så en dag till på 'Bengt'. Småjobb, brödbak, marmeladtillverkning och underhåll på båten. Filmtajm på kvällen.
Det är inget väder för att ta jollen iland så det blev ett inlägg om Raiatea i stället.

Raiatea, förr också kallad Havai'i, var den första ön som befolkades av vad vi nu kallar för Polynesien. Människor från Sydostasien hade generationer tidigare emigrerat till Samoa, Tonga och vidare österut. På grund av öns position mitt i mellan Tahaa, Bora-Bora och Huahine blev den ett centrum för makt, religion och kultur. Polynesier kallar Raiatea fortfarande för den heliga ön. Här finns många arkeologiska platser bland annat Taputapuatea som var den viktigaste Marae (helig plats) i den polynesiska kulturen. Här fanns helgedomar för kungar (arii) och präster (ta'ua) från Raiatea. Stället är nu klassad av UNESCO som en World Heritage Site. Det ligger i en vacker vik på södra delen av ön. Vi hoppas kunna besöka det när väl vinden avtar, just nu har vi 25 till 30 knop. Här träffades de styrande kungar, chefer, präster och krigare för att samtala och kontakta förfäderna. Här offrades bland annat människor till de många gudar som fanns i den polynesiska kulturen. Det var så klart Tabu för vanligt folk.

Som vanligt hos människosläktet var det mycket krigande mellan stammar och öar men till slut enades Raiatea, Tahaa och Bora-Bora under kung Puni i mitten av 1700-talet. James Cook var den första europé som besökte Raiatea 1769. Han återkom ett antal gånger, fick kunglig status och hade bland annat den på Raiatea födde polynesiska navigator Tupaia ombord. Från början av 1800-talet inledda missionärerna sitt inflyttande och det var början av slutet för det polynesiska sättet att leva.

Från Raiatea gjordes många resor i dubbelkanoter och, i princip, koloniserades hela östra Stilla Havet av folk från Raiatea. Enligt en av Maoris (polynesier från Nya Zealand) legenderna blev Nya Zealand koloniserad av Hiro, ledare av en expedition, som lämnade Raiatea cirka 1300 efter Kristus och kom dessutom tillbaka för att berätta om det nya landet i söder. Columbus korsade Atlanten 1492 men vikingar, araber och kineser hade gjort långa sjöresor långt innan. Maoris ser fortfarande Taputapuateas Marae på Raiatea som en helig plats och här hålls fortfarande sammankomster då och då. De sista åren har polynesierna börjat inse att de lever i en unik miljö med ett unikt förflutet. Det finns, främst på Tahiti, en viss osund nationalism såsom på många andra platser i världen.



Dubbelkanoterna, vissa var större än Cooks skepp Endeavour, kunde transportera många människor och mycket last och klarade 120 sjömil per dygn. Navigering skedde med hjälp av det som naturen visade för navigatorn, som hade en viktig ställning i samhället. Hans (aldrig hon) kunskaper fördes oftast vidare från far till son. Om du läser 'We, the navigators' från David Lewis (finns gratis som PDF på nätet) får man en viss insikt i hur de navigerade och vilka kunskaper de hade om bland annat vågor, stjärnor, moln och fågel/fiskliv i havet som alla användes för att nå fram till nästa ö. På det här sättet seglade man till Samoa i väster, Hawaii i norr, Påskön i ost och Nya Zealand i syd.

På öarna i Polynesien bodde många människor som levde sina liv såsom de hade gjort i hundratals år. Öarna ligger isolerade från omvärlden så det blev inte mycket 'nytt' utifrån. Verktygen var i princip samma som i stenåldern. När väl den vita mannen i form av spanjorerna kom hit (till Marquesas) i 1595 ändrades livet radikalt. Jag har skrivit om det innan men befolkningen decimerades på grund av sjukdomar, inte minst syfilis, som följde med spanjorerna. Ett antal djurarter introducerades, bland annat råttor och mygg, som hade stora konsekvenser för livet. Öarna annexerades så småningom av Frankrike och baguetten (mat utifrån), socker, vetemjöl och ris introducerades. Idag är de två stora hälsoproblem i Polynesien fetma och diabetes. På vissa öar är antalet cancerfall högre än vanligt, det tillskrivas kärnvapenproven Frankrike gjorde i Tuamotus.
Som alla kolonisatörer brukar göra gjorde även Frankrike den lokala befolkningen beroende av 'moderlandet'. Inte så svårt här eftersom polynesierna levde enligt 'Aieta Pea Pea', det gör inget, principen. På grund av denna livsstil har mycket av den polynesiska kulturen försvunnit. Det är inte så, längre västerut, bland de melanesiska öarna där befolkningen hade en annan inställning till livet.

I dagens läge har man börjat förstå att det är viktigt att ta hand om det förflutna och av det som finns kvar av det. Internet, sociala media, television och den stora mängder turister gör det inte lättare att behålla ens polynesiska ursprung fast alla uppträdande med sång, dans och musik gör att det kanske är enklare att behålla de delarna inför kommande generationer. De unga är vana vid internet och har andra krav på livet men familjesammanhållningen är ändå stort här. De polynesierna i vår ålder som vi har träffat har ofta barnen utsprida över världen (Frankrike, NZ, AUS, USA, Canada) men de kommer alltid hem en period till mamma, pappa och familjen på ön. Släktbanden är viktiga och var förmodligen en av anledningarna till de långa sjöresorna.

Som när man går runt på historiska ställen i Sverige eller vilket land som helst undrar man hur vanligt folk hade det. Samhällen i Polynesien var mycket organiserade och alla hade sin plats. Det fanns mycket som var tabu för vanligt folk och den styrande eliten hade all makt.

Information i böcker och dylikt brukar försköna förhållanden eller blunda för hur det egentligen var att leva för en vanlig människa då. Det hade varit intressant att kunna få läsa en dagbok skriven av en vanlig polynesier från till exempel 1400-talet. Jag tror inte att livet som det egentligen var för vanligt folk kommer överens med det vi har fått veta från böcker, filmer och turistinformation. Det är förstås likadant överallt. Det dagliga eländet som livet ofta är för en vanlig fattig människa verkar inte vara så intressant att beskriva. Det är kanske det amerikanska syndromet: allt som inte är plastic är 'fantastic'.

Jag undrar dessutom var all kunskap om vilka öar som fanns i Stilla Havet kommer ifrån. När spanjorerna lämnade det Sydamerikanska fastlandet visste de att det fanns öar. Det hade Peruanerna berättad för de. Det gällde bara att hitta de. Samma sak gällde Columbus. Det fanns information om 'India' som han ville hitta. Jag har inte läst om kontakt mellan polynesier och folk utifrån. I deras sfär ingick bara andra öar med nästan samma kultur upptill runt 1000 sjömil hemifrån. Kon-Tiki, solguden, som blev bortjagad från dagens Peru av Inkas, lämnade enligt legenderna Peru på balsaflottar. Hans folk kom förmodligen till Marquesas och vissa öar i Australgruppen. Kon-Tiki härstammade från området runt Titicacasjön där det finns många Tikis som de i Polynesien är kopior av. Spanjorerna la märke till 'vita' människor när de kom till Marquesas 1595.

Att navigera utan kompass eller sjökort kan man lära sig så länge man har kunskap om havets sätt att röra sig, himlakroppens rörelser, hur vinden blåser och hur fåglarna beter sig. Det finns, till exempel, fåglar som aldrig flyger mer än 20-30 sjömil från land och dessutom flyger tillbaka till det när solen går ner. En van observatör kan använda alla tecken naturen ger för att bestämma kursen till ön man ska till.
Frågan är ju hur man visste att det fanns en ö under horisonten. Seglade de i väg på måfå eller hade navigatorn kunskaper om vart han skulle. Sådan information finns inte i böckerna eller i legenderna, 'fantastic' principen igen. I 'We, the navigators' skriver Lewis ner vad de gamla navigatorerna berättade för honom, inte varför man seglade i väg i det okända. Man fick bara veta om nya öar om kanoten som varit där kom tillbaka. Information om kurs, vilka stjärnor att styra efter, vind och vågor, o.s.v. fördes därefter muntligt vidare till nästa generation navigatorer. Viss info om öar var tusentals år gammal och kanske var de bara besökt en gång.

Hur, till exempel, kunde Hiro veta att det fanns öar (Nya Zealand) så långt söderut eller att det fanns land överhuvudtaget. En annan fråga är varför kanoterna aldrig seglade österut från till exempel Påskön. Enligt vissa polynesiska legender som vi fick höra på Rapa Nui befolkades Nya Zealand från just den ön (Påskön). Enligt andra är det ovannämnde Hiro som nådde Aotearoa (Det långa vita molnens land) som första polynesier. Maoris har däremot också en annan förklaring för hur de kom dit. Enligt den legenden upptäcktes Nya Zealand av Kupe, en polynesisk sjöfarare, efter att ha följd efter en bläckfisk. Vem som anlända som första polynesier till Aotearoa kommer vi förmodligen aldrig att få veta men legenderna är intressanta att ta del av även om man, som hos oss, får ta det med en nypa salt. Holländaren Abel Tasman var, i alla fall som vi vet, den första Europé som skådade det långa vita molnens land. Han kallade det för Nieuw Zeeland efter den holländska provinsen Zeeland.



En intressant iakttagelse vi gjorde på Sällskapsöarna är att det inte finns så många Tikis och de som finns ser inte likadana ut som de på Marquesasöarna, för att inte tala om Påskön. Det ska bli intressant att få besöka Australöarna (Rapa, Raivavae) där det också finns Tikis som ser ut som de på bland annat Hiva Oa och Nuku Hiva.

En annan obesvarad fråga är givetvis Påskön.