På bild: Motu Tipaemau, den ljusblåa färgen är det grunda revet som är runt 1,5 meter djupt.

Söndag den 25 juli 2021, Motu Tipaemau, Raiatea

Det kom inte några andra båtar in i viken förrän på eftermiddagen även om en del
lokalbor kom med sina småbåtar fullastade med folk, badleksaker, parasoller och
kylväskor. Söndag här är utflyktsdag. Evert Taube sjöng en sång om detta
'Söndagen är en suparedag' eller något liknande (vi har inget internet just nu).
Elisabeth fortsatte med sitt vattensamlingsprojekt och sydde klart överdragen
till våra tre bensindunkar. Jag roade mig med att mejla till en agent i Nya
Zealand för att se om vi kunde komma in där (chansen är minimal) samt till OCC
(Ocean Cruising Club) som har startat ett projekt för att göra seglarna mer
miljömedvetna. Vi har, genom åren, observerat en mängd störande beteenden från
seglarna. Ankring i korall till exempel. Vi har sagt till båtar ibland när de
ankrat i korall. Förutom att det skadar korallen får man inget fäste för ankaret
heller men man verkar inte bry sig. Man kan tydlig se hur ankaret skadar korallen
när man drar det över botten för att få fäste.

Andra saker som inte är så 'environmental friendly' är fiske för nöjes skull och
harpunfiske som är förbjudet på många öar men som de flesta seglare verkar
strunta i. Precis som 'hemma' är langusterna (humrar utan klor) fridlysta vissa
perioder på året. Vi har sett seglarna plocka till sig mängder med langusterna i
fel tidsperiod. Inte konstigt att lokalborna jagar bort oss. Vad också är mycket
störande är till exempel körandet med snabba jollar (fram och tillbaka, fram och
tillbaka, fram och tillbaka i full fart) som har stora utombordare, det stör
undervattenslivet (sköldpaddor till exempel). Vad är det för fel på att ro kan
man undra sig eller åtminstone sakta ner. Vi seglare har ju all tid i världen,
eller hur? Många har en stor elkonsumtion och då måste man köra generator eller
motor i timmar för att ladda batterierna. Vi har legat nära sådana båtar och
doften och ljudet är inget vidare roliga. Nuförtiden håller vi oss borta från
charterkatamaraner och båtar med en viss flagga i aktern.

Idag rodde vi ut hela vägen till revkanten. Elisabeth blev ganska upprörd
eftersom vi inte såg en enda fisk vid de talrika korallhuvuden. Vanligtvis finns
det mängder med småfisk i det grunda och varma vattnet bakom revet som brukar
vara en slags barnkammare. Vi kunde se lokalborna fiska men fånga gjorde de
inget. Man undrar var det beror på. På Tuamotus vimlar det av fisk (och hajar).
Här är det dött.