Borta med Bengt

En resa

Tahiti 7 november 2021

Söndag den 7 november 2021, Port Pheaton, Tahiti
Ett par timmar uppehåll i morse så vi kunde göra lite ’ute-arbete’ såsom torka de tvättade mattor samt skrubba bort svartmögel och gröna alger på tyg och linor. Vid tiotider började det regna igen.

Även om vi är långt borta från Europa och inte följer nyheterna noga är vi medvetna om att det pågår ett klimatmöte i Glasgow, Skottland. Det hela påminner mig om en fotbollsmatch där man tar fram tröjan, flaggor och laddar upp med några öl för att intimidera motståndarna och visa ’andra sidan’ att man är bäst. Ju högre man skriker ju mer man syns. Särskilt banderoler och flaggor är effektiva sätt att visa vem man hejar på. Polisen försöker hålla isär de olika lagens supportrar så att det inte blir bråk, på gatan men även på läktarna. På fältet försöker lagen spela fotboll medans ’supportrarna’ skriker mest glåpord och kastar saker mot det andra lagets ’supportrar’. Polisen försöker hålla alla isär och får alltid kritik. Med fotboll har det inte så mycket att göra.

Klimatmötet är inte olikt en fotbollsmatch. Polisen är där, det är de som får ta smällen från båda sidorna. Demonstranterna anklagar snuten för att använda våld och organisatorerna anklagar samma snutar förmodligen för flathet. Ute på gatan skriker folk ut sitt missnöje mot de demokratisk valda ledarna där inne. Skickliga demagogiska talare såsom Greta hetsar upp demonstranterna, för det mesta ur medelklassen härstammade ungdomar, som kräver förändring så att planeten överlever. Vad vi ska förändra får vi inte veta. Det viktigaste är att synas. Att visa att man är rädd om vår planet och dess framtid är bra men med att protestera och genomföra ’fredliga’ aktioner kommer man inte så långt. Det är ett bra sätt att få uppmärksamhet men sedan måste man gå vidare på demokratiska vägar. Magdalena Andersson, den nya S-ledare, sa att om alla dessa ungdomar som protesterar bli medlem i S och påverkar det miljöpolitiska programmet kommer det att se annorlunda ut i Sverige.

Därinne sitter våra ’ledare’ som ska ta beslut om vad som ska göras så att planeten och allt som lever på den överlever. Avtal ska skrivas under av alla. Det ska minskas på CO2 utsläpp och en del annat. Hur försöker man komma fram till. Det är tyvärr inte så lätt som det låter. Besluten påverkar de olika ländernas invånarna och omställning till ’fossil free’ är inte lika lätt såsom demonstranterna tror. Det krävs en världsomspännande insats av alla i alla länder. Det kommer framförallt att påverka oss i den rika delen av världen för det handlar inte bara om att minska utsläppen, det handlar om att fördela jordens resurser rättvisare över alla människor.

Ledarna inne på mötet vet nog att något måste göras men de har, förmodligen, krav på sig från många olika delar av sina länders befolkning. Tyvärr väger vad de rika (1% av världsbefolkningen) har att säga tyngre än alla de hundratusentals demonstranter som går på gatorna i Glasgow och i övriga städer runtom i världen tillsammans. De som i princip styr det mesta på den här planeten har mer makt än vad man tror, dessutom är de inte ett dugg demokratiska och enbart intresserade av makt och kapital, fast inte i ’Das Kapital’.

Ett problem för de så kallade klimataktivisterna är att de inte har sina rötter i den vanliga människans vardag men i medelklassens skyddade värld. Den vanliga människan har ett vanligt arbete och en lön som den knappt kan leva på. En barnskötare, undersköterska, busschaufför, affärsbiträde, städare eller likande har inte mycket gemensamt med demonstranterna. Det är vanliga människor som kommer att drabbas hårdast av omställningarna. Historien har visat oss att medelklassens unga människor som demonstrerar ’fredlig’ har lätt för att radikaliseras och då, som i fotboll, handlar det inte längre om målet men om medlen. Man tar rätten i egna händer och skyller på samhället. Även Che Guevara gjorde det felet när han försökte starta revolution i Congo och Bolivia.

Ett annat problem är att förändringar i samhället kommer att vara dyra och om inte regeringen betalar kommer den huvudsakliga kostnaden läggas på den enskilda medborgaren. De rika 1% kommer inte att betala ett öre till förändringar men har råd att köpa sin egen miljövänlighet i sin egen lilla värld. Redan idag ser vi att miljövänlighet i vardagen är bunden till pengar, det vill säga en klassfråga. Vem har råd med en Tesla eller solpaneler på hustaket för att ladda den, förutsätt att man har eget hus. At ha elbil och ladda den hemma via elkontakten är förmodligen mer miljöovänlig än att köra en vanlig bil. Elbilar är inget annat än ett jippo från bilindustrin och biljonärer såsom Elon Musk (som äger Tesla) med mera. Den vanliga människan kommer aldrig att ha råd med hans bilar.

Ett problem till är att vårt samhälle är byggt på konsumtion och ekonomisk tillväxt som inte går ihop med de nödvändiga förändringarna. I generationer har vi lärt oss att konsumtion gör oss lyckliga. Konsumtion handlar inte bara om prylar men också om att resa, äta på restaurang, ha två hus, utbildning utomlands och annat som inte är nödvändig för ens överlevnad. Dessutom håller konsumtion folket under kontroll så de rika blir rikare och massan håller tyst.

Det är massan (folket) som måste visa att de vill ta klimatet på allvar. Det är massan (folket) som måste ut på gatan och visa att nu gör vi något. Hur är ju frågan. Genom åren har många försökt ändra på saker och ting genom demonstrationer, terrorattacker, revolutioner med mera men tyvärr har det inte blivit såsom man hade tänkt sig. Förändringar ska komma underifrån och den ska vara icke våldsam (Gandhi, Mandela). Våra länders ’ledare’ och demonstranterna kan prata och skrika hur mycket de vill men det kommer inte att hända mycket radikalt om inte den vanliga människan är med på noterna. I dagens läge är den inte det.