På bild: Stagfocken behövs fixas till
Onsdag 9 februari 2022, Port Pheaton, Tahiti
Det var ett tag sedan vi skrev på bloggen men det har varit ansträngande dagar sedan vi lämnade Airport Anchorage men det började bra. Vi lämnade Tahiti genom Taina passet och gick för motor söderut. Ingen vind men efter en timme började det blåsa 30 knop rakt mot oss. Sjön gick hög och vi började känna oss lite sjösjuka eftersom vi inte hade tagit några förebyggande medel. Vi hoppades på att det skulle minska eftersom väderprognosen talade om 15–20 knop ostlig vind. Tyvärr minskade inte vinden så vi började fundera på att gå in i Port Pheaton och vänta ut vädret. Prognosen började nu tala om en Tropisk front mellan oss och Australöarna som skulle ge stormbyar och åska.
Men när vi kom nära Port Pheaton vred vinden till ost och vi satte kurs söderut mot Raivavae. Vinden minskade inte särskilt mycket men var i alla fall från rätt riktning fast mellan 25 och 30 knop. Bengt gillar sånt och stormade fram genom vågorna. Vi blev mera sjösjuk och satte ett plåster bakom örat som inte hjälpte så mycket som vi önskade. Så gick första natten och andra dagen. På natten kunde vi se mängder med blixtar både framför och bredvid oss men det höll sig på avstånd. Någonstans där dök vi i en stor våg (vinden var 50 grader relativt) och förlorade den lilla brädan på pulpiten där fram. Den satt fastbultad men försvann. Detsamma hände med vår aluminium skena som vi hade bultat fast som skydd mot ankarkättingen.
Andra natten fick vi fronten över oss och var tyvärr lite försent med att rulla in genuan som fladdrade våldsamt i den nu 45 knop starka vinden. Båda akter och underliket blåste sönder. Vi drejade bi under storseglet och väntade ut fronten. Blixten slog ner i havet ganska nära oss. Vi vilade och sov. Efter ett antal timmar lugnade det sig tillräckligt för att segla vidare mot Raivavae. Nu rullade vi ut stagseglet och fortsatte på vår kurs. Vi hade nu kommit halvväggs till Raivavae men den ön visade sig ’net iets te ver weg’ som Drs. P sjöng för många år sedan. Efter bara en halv timme kom stormvinden tillbaka och vi rullade in stagseglet igen. Det är ett starkt segel gjort för hårda vinden men den här gången blev 45 knop för mycket och seglet fick ett antal skador i sömnen. Vi drejade bi igen som är mycket bekvämt, det är även möjligt att göra kaffe då.
Vid första ljuset på den tredje dagen bestämde vi oss för att genuan behöver en segelmakare. Stagfocken visade sig enkelt att laga. Tyvärr finns inga segelmakare på Australöarna, Tuamotus eller Marquesas. Det finns ett antal ställen där man kan sy men inga proffs som kan sätta ihop ett segel igen.
Så vi vände ’Bengt’ tillbaka till Port Pheaton på Tahiti, närmast för oss och det finns en segelmakare där. Vi använde storseglet och stagfocken. Den hårda vinden nu på 85 grader relativt gjorde att det gick fort. Mycket åska runtomkring oss men squalen var av vanlig sort och inte så våldsamma. Bengt uppförde sig exemplarisk likaså släp och vindgeneratorn. Den sista gav hur mycket ampere som helst. Släpgeneratorn gav oss 5 ampere i timmen. Batterierna var alltid 100%.
Regnskurar när vi närmar oss Tahiti.
Även om vinden gjorde att ’Bengt’ höll bra fart gick det ändå för långsamt för att kunna gå igenom passet vid Pheaton i dagsljus. Vädret blev ostadigare ju närmare vi kom Tahiti och den halvmånen syntes inte till på grund av alla regnskurar. Passet är inte belyst. Tur för oss har vi varit igenom den trånga krokiga passet ett antal gånger. Elisabeth satt bakom datorn och jag följde hennes instruktioner om kurs, distans, etcetera Vi gick efter våra gamla spår in vid sjutiden då det var kolsvart med enstaka regnskurar (sådana med stora regndroppar). Det är inte många meter mellan revkanten men vi kom igenom utan att stötta på revet. Inne i lagunen öste det ner och vi fick gå efter våra gamla spår där med. Ett tvåtal fiskebåtar drev i farleden och kunde undvikas. Inne i viken ankrade vi längst ut. Här ligger många övergivna båtar som inte har ankarbelysning och vi var trötta. Efter en kvällsmacka gick vi och la oss. Vi hade seglat 372 sjömil och förutom seglen klarade ’Bengt’ sig mycket bra. Vi känner oss väldigt trygga med honom när det är dåligt väder.
Nästa dag gick vi till segelmakaren och frågade om hon kunde laga våra segel. Visst kunde hon det men hon har en väntetid på minst tre veckor. Så länge hade vi inte tänkt stanna här. Vi åkte vår nya jolle till ’Bubbles’ för en kopp kaffe och lite uppdatering av vad som hade hänt. Elisabeth blev paff när hon hörde priset på lagningen på ’Bubbles’ jollekapell (två små lappar för 700 kronor) och fick för sig ’det här gör vi själv’ så nu är ’Bengt’ segelloft och vi kan inte sitta någonstans eftersom det ligger segel överallt. Det mesta sys för hand så det tar lite tid. Jag har börjat med underhåll på ’Bengt’. Det har blivit en del rost som måste tas om hand. Det ska även bli en ny pulpit-bräda och ett skydd mot ankarkättingen. Jag passade också på att fetta in alla kullager i furlexen nu när seglen ändå var nere.
