Borta med Bengt

07 June 2019 | Karaibiska havet, Spaans Water, Curacao
04 June 2019 | Curacao, St. Annabaai
02 June 2019 | Curacao
28 May 2019 | Curacao, St. Annabaai
25 May 2019 | Curacao, St. Annabaai
24 May 2019 | Curacao, St. Annabaai
23 May 2019 | Curacao
21 May 2019 | Curacao
19 May 2019 | Bonaire

Money ,money, money. Always funny. It’s a rich man’s world. (English)

13 June 2019 | Spaans Water, Curacao
Wim van Blaricum | HOT!
(More pictures on the Swedish version)

10 June 2019, Spanish Water, Curacao

This morning I took Elisabeth ashore in the dinghy as she was going to take the bus to the airport to visit her family in Sweden. She will be gone in three weeks and after she comes back it will be my turn to fly away, not to Sweden but to Holland. Bengt stays in Spanish Water.

We have been very busy working on Bengt the last 16 days and because of the heat they were very tiresome days but now we are back in the water (both we and Bengt) so down below follows our first English blog update. Hope you enjoy it and please forgive me my sometimes ‘strange’ English.

We left Bonaire around midnight 20 May and had a nice downwind sail to Curacao. Once we came to the pontoon-bridge ‘Queen Emma’ we had to wait quit long for a ship that was about to leave the harbour. Waiting outside in a force 7 with a lot of current and big breaking waves was not very funny but after a long wait we finally got permission to enter St. Annabaai and proceed to Curacao Marine where we would take up the boat. After some discussions with the marina we got a place all the way in on the pontoon. It was a long time ago since we had water and electricity, so we cleaned Bengt from the sand of Bonaire and washed a lot of clothes in our washing-machine. One should be careful with both water and electricity usage because it costs extra (water: 0,04 USD/liter and electricity: 0,80 USD/kilowatt). Shower and toilet also cost extra (5 USD/day). Our cat decided to explore our neighbor Roberts boat in the middle of the night. Robert first thought that a rat had come onboard and was ready with a big frying-pan. Fortunately for ‘Obama’ he soon found out it was our cat.

The marina is not very big, one pontoon, but the storage yard is very big. Most sailors leave their boats in ‘storage’ and go home for a few months. We walked to town in the afternoon to clear customs and visit immigration. It is very hot here on Curacao, so we were very happy that some other sailors stopped and gave us a lift to the customs office. After a long time, the officers computer stopped working, we could leave the cool office and walk to immigration on the other side of the pontoon-bridge. After we got our passports stamped, we walked back to the boat. This took us about 45 minutes. Once back on the boat there was only one option: a cold shower.

Bengt was hauled-out Tuesday 21 May. Here they use a trailer which we like very much because the rigging can stay in place. The trailer has big rubber pads which are kinder to the hull compared to the slings of a travel-lift. ‘Rocky’, the driver of the tractor was very skilled and could maneuver his trailer with heavy boat on within centimeters of other boats. We were impressed! Because we have kept Bengt’s hull clean it was not too much work for ‘the Antillean’ to pressure wash the bottom. As on many other boats Bengt had a lot of white stuff on the sides of the hull. This turned out to be calk. We have tried in many years to clean it but to no avail. Paul from ‘Kiana’ gave us the good tip to use toilet cleaner. It works very well. There are a lot of boats on the hard, but most sailors have gone back to their home countries.

Work began! Curacao Marine is very sheltered from the weather so there is not much wind and it gets very hot during the day. The weak wind could not keep the mosquitos away either, so we didn’t sleep very well the sixteen days we were on the hard. Most sailors rent a room in a hotel or hostel because it is so hot during the night but at 100 USD/night this was too much for our budget. Bengt was washed down, the bottom was sanded, all loose paint was removed and then another wash with fresh water. After that we started painting. First two layers of primer (Jotun vinyl primer) and after that followed four layers of anti-fouling (Jotun Non-Stop). The zinc anodes were removed and cleaned to be reused. The propeller was polished and painted with Jotuns primer and special prop-paint. When we had done all this more than a week had gone because we could not work during the hottest hours of the day. Our routine became to work between 06.30 and 9.00 and then again in the afternoon after 17.00.

The yard is situated in an industrial area but fortunately the supermarket ‘Vreugdenhil’ offers a free bus-service every day at 09.30. The supermarket is conveniently situated close to a good hardware store ,‘Dijtham’, and the two chandleries ‘Budget Marine’ and ‘Island Water World’.

One evening, when we had finished our paint-job, we got invited by Bob and his wife to share their food which they had cooked on the barbeque in ‘the hut’. They must have thought that these two tired swedes needed a decent meal. They had cooked chicken which tasted wonderful with an ice-cold beer. ‘the hut’ is a little area with bar (coke and beer machines), barbeque and a freezer in which we were allowed to put food and water. Because of the hot climate one drinks a lot of water, so an ice-cold tap water was much appreciated. ‘the hut’ is also a meeting place for the sailors who work on their boats. Here people would leave things they didn’t need any more, books or food that could not be kept during their absence. We also got a lot of fresh food from our Australian neighbors when they left their boat to fly back to Brisbane for a few months.

Robert came by everyday for a chat. It felt good to talk some dutch again. He had bought a sailboat here via a broker. The owner, a Norwegian, had promised that the engine was almost 'brand-new' but when the boat was put in the water it turned out that the 'new' Yanmar was water-filled and had to be repaired for a lot of money. The Norwegian had disappeared and neither Robert or the broker could get in contact with him. Robert has lived many years in Dordrecht, my hometown, and it felt good to meet another 'kaaskop' and share memories of old-times. Things don't go fast here on Curacao but Robert could finally leave port and sail to St. Maarten and further on to Holland.

Apart from me there was another Wim and his wife Marjorie. They were changing boat because the one they had was ‘to little’. Instead they bought a big sailing-boat on Sardinia and sailed it to Curacao in 6,5 weeks. Wim is 79 and has had a wooden leg for many years but is still going strong. Instead of a car he and his wife hired a Vespa which they drove around with on this very car orientated island. It is not without danger to drive a vespa or to bicycle here, they drive like crazy. Other people we met were Sören and Vibeke from Denmark, John from Holland, Paul from Canada and Paul and Linn from the USA. Together we organized a barbeque on ‘the huts’ charcoal barbeque. There are also two propane barbecues, but they are for staff use only.

Work progressed slowly in the heat. The topsides were washed down (lots of sand and dirt in the air) and sanded down by Elisabeth with the help of her old sander. It died after half the hull was done. Even our grinder died, it burnt its motor and started smoking. Because we needed a sander we took the free bus to the hardware store ‘Dijtham’ to buy a new one. This was not easy because they mostly use 110-volt here on Curacao and that meant that 220-volt tools were expensive but we found a nice Bosch sander and got 20% discount plus a box of sandpaper.

When we visited St. Maarten in May we bought all our paint there and that turned out to be a good thing to do. Here everything is more expensive and both chandleries have little stock. They can order (from St. Maarten) but at a price plus that it takes some time. Unfortunately, we had bought to little black enamel (Epifanes Polyurethane) and deck-paint (International). We got hold of a can of deck-paint but not black enamel. A visit to the hardware store gave us locally made paint at a good price.

Now nearly two weeks had gone, and the only job left was the deck. We started with washing of all the dust and sand that had collected during the two weeks on the hard. After that all loose paint, rust and epoxy filler was removed. Two layers of rust inhibitor and two layers of primer were applied and thereafter all the holes and dents were filled with a one-component filler (I am allergic to epoxy). After that it was time for our new sander to prove itself worth of the money we spend on it. It did a great job. Because of the heat it was important to paint very early in the morning before the sun could warm up the deck. We had to paint two layers of deck-paint, ‘cream’ color, which we had to get used to, but it turned out to be a very nice color in the sun and very eye friendly.

At the end of our time on the hard Sören and Vibeke from ‘Johanna’ and we were invited by Paul and Linn from ‘Kiana’ to their hotel so we could splash around in the pool and join them for a very long Happy Hour. Like many sailors Paul and Linn stayed in ‘The Ritz’ which has been, in the old days, Curacao’s ice-cream factory.

Bengt was ready again and we ordered a time to be put back in the water. Meanwhile we let the paint harden a few days. We walked all the way to the other side of the pontoon bridge again to visit the harbour office to get an anchor-permit for Spanish Water. One is only allowed to anchor in certain areas in Spanish Water, A, B, C, D or E. We choose A because it is closest to the fisherman’s harbour wherefrom the busses depart to town. The cost for this permit, which is valid for 3 months, is 10 USD. If you want to visit another anchorage (like Klein Curacao or Santa Martha) you will have to get a new permit which is only valid for 3 days. Since Spanish Water is very far from town most sailors don’t bother with it although the coastguard checks permits from time to time.

We went back in the water on Thursday 6 June and were allowed to stay on the haul-out pontoon overnight. In the evening somebody knocked on the boat. It was Harry, the owner of the yard. It was his birthday this day and he invited everyone to a barbeque in ‘the hut’. Even if we were very tired we couldn’t resist free food and drink. It turned out to be a very nice evening with good food and ice-cold ‘Amstel’. This was also our goodbye to everyone we had got to know during our time on land with Bengt. Obama, our cat, decided to take a walk in the middle of the night and met the yards two guard dogs. Being a cat, he climbed up a palm-tree and refused to come down. I had to take a long ladder to get him down. During the rest of the night he was locked up in the toilet. Needless to say that he went very sour and refused to speak to me for a long time.

So, what did it cost for Bengt (45 ft. overall)? One day in the marina, 16 days on the hard, 17 days toilet and shower (85 USD), haul- out and in, pressure wash of the hull and rent of the stands.
Total costs: 1200 USD Costs for paint etc.: 2000 USD (Yes!!)

We have talked to many sailors here and most of the ‘ordinary’ ones find that everything is getting far too expensive. Curacao Marine is not the most expensive yard, but we have to pay in USD which costs. Paint, boat stuff and repairs are very expensive everywhere in the Caribbean. For example: one liter of deck-paint costs 60 USD and five liters of anti-fouling cost 328 USD (tax-free). We have been very meticulous with the painting this time, so we hope that we don’t have to haul-out Bengt during the next two or three years.

Not only maintenance and harbour dues eat up one’s budget. Visa, clearance, cruising permits, anchor permits and so one cost a lot too. Another example: costs for a visa in Panama is 105 USD p.p., a cruising permit costs 185 USD, clearance costs 170 USD, customs fee with exit cost 40 USD. Visiting Panama costs us more than 5000 Swedish crowns. On top of that comes the canal fee (1500 to 2000 USD). One wonders if tourists who come by plane pay the same amount. Here in the Caribbean and South America people see sailboats as ‘rich’ and everybody tries to get as many dollars out of you as they can. It is like the ‘painter’, whom we met on Nevis, said ‘’You are white, so you are rich’’. We think that it has a lot to do with how the Americans with their dollar-bills behave here. Sailing clubs and boating organizations have to few members to make a stand. Sailors are per definition individualists and don’t organize themselves so easily to protest against for instance extremely high fees (a boycott is very effective). Because more and more people with lots of money start sailing it gets more and more expensive. This will kill the ‘old’ way of cruising. We used to say that nowadays you meet mainly ‘tourists with boat’ and not many ‘cruisers’.

Anyway, we have decided to continue to Patagonia and sail around Chile. After that we sail back via Islas Malvinas (Falklands) and St. Helena to the Azores. Bengt will keep himself mainly in Europa after that. Most likely the Azores and The Canary Islands but if we feel like it we might cross to the Caribbean once in a while to go for a swim. We will avoid countries with undemocratic systems (like the USA, Thailand and Turkey) or countries who charge exorbitantly high fees just to visit them (like Panama, Australia and some islands in the Caribbean). We feel that the world has to change and if we, some individuals, not do anything nothing will change and greedy people like Trump and his likes can continue to destroy our planet.

I have written before about ‘Panem et Circensus’ (bread and play) and ‘divide and conquer’ on our blog. Both keep people on a leech and makes them behave like sheep.

We left Curacao Marine Friday morning after breakfast and sailed to Spanish Water. Unfortunately the skipper, me, had forgotten to close the front-hatch and lots of water entered once we started hitting the waves on the nose. The cat, on deck under the dinghy, got wet and very scared so he hid himself under the table behind the gennaker until long after we had anchored in Spanish Water. Again he was very sour on me.

Things have changed here since my last visit in 1985. Then there were only two boats in ‘Brakke Put’. Now there are dozens and many are neglected or abandoned. The beautiful beach in the entrance ‘Barbara Beach’ now has a long pontoon along it and belongs to the enormous resort that stands there. Exclusive and expensive. Abba's ''It's a rich mans world'' seems not so far from the truth. I liked it better in 1985. It seems that we are walking ‘backwards’ with closed eyes into the future and I feel often like the Swedish songwriter Michael Wiehe wrote in one of his songs: ‘’if this is what we call for forward, I am not going anywhere’’.

For the moment Bengt is not going anywhere either since we have some work left and both Elisabeth and I are flying back to our respective home countries to visit our family. After that our voyage to Patagonia will continue so …Stay tuned.

Money ,money, money. Always funny. It’s a rich man’s world. (Svenska)

13 June 2019 | Spaans Water, Curacao
Wim van Blaricum | HOT!
10 juni 2019, Spaans Water, Curacao, måndag

I morse körde jag Elisabeth iland i jollen eftersom hon skulle ta bussen till flygplatsen för att ta flyget till Sverige. Hon ska vara borta i tre veckor och sedan är det min tur att ta bussen till flygplatsen för att åka till Holland.

Vi har varit upptagen med arbetet på Bengt de sista sexton dagarna och på grund av värmen har det varit en slitsam period men nu är vi tillbaka i vattnet (både Bengt och vi) så härnere följer en blogguppdatering.

Vi lämnade Bonaire vid midnatt natten till 20 maj och hade en härlig undanvindssegling till Curacao (drygt 40 sjömil). Storseglet fick vila sig men Bengt gjorde fin fart med fullmånen som sällskap under genua i lä och stagseglet på bom i lov mot Curacao. När vi passerade ’Spaans Water’ fick vi några regnstänk på oss men annars seglade vi under en klar himmel. Vid den berömda pontonbryggan ’Drottning Emma’ (VHF: kanal 12) fick vi vänta länga på öppningen eftersom de väntade på ett fartyg som skulle ut ur hamnen. Det blåste runt 15 m/s och det gick en stark ström. Vi tyckte att det var jobbigt att köra runt och vänta utanför inloppet eftersom det gick höga vågar och strömmen satte oss mot revet i lä men till slut fick vi tillstånd att ta oss igenom bron och åka vidare in i St. Annabaai mot Curacao Marine där vi skulle ta upp båten. Väl där ropade Elisabeth upp marinan på VHFen (kanal 69) och efter en del diskussioner fick vi hjälp att lägga till längst in på bryggan. Inte lätt med den starka vinden i ryggen men allt gick, som det brukar gå, bra. Båtgrannen, holländaren Robert, fick vi bra kontakt med.


Curacao Marine har bara en brygga men varvet är stort med en enorm gård (The Storage) där man kan låta ställa sin båt och åka hem om man så vill och det är många som gör så. Det var länge sedan vi låg i en marina så vi passade på att spola av Bengt med färskvatten för att få bort sanden från Bonaire och köra en och annan tvättmaskin. Katten passade på att utforska Roberts båt mitt i natten som först trodde att han hade fått en råtta ombord. Är man van vid Europa där vatten och el oftast ingår i priset får man akta sig här eftersom både vatten (0,04 USD/liter) och el (0,80 USD/kilowatt) kostar extra. Det blir lätt kostsamt. Även toalett och dusch kostar extra, 5 USD om dagen. På eftermiddagen gick vi in till Willemstad för att klarera in. Här på Curacao är det förlamande varmt så vi blev väldigt glada när några andra seglare stannade och gav oss skjuts med bilen in till tullkontoret. Efter den långa inklareringsproceduren vid tullen, datorn krånglade, gick vi över pontonbron till immigration för att få våra pass stämplade. Varken tull eller immigration tog betald. Sedan tog det drygt 45 minuter att gå hela vägen tillbaka till Curacao Marine. Väl hemma på Bengt igen var det bara att vränga ut t-shirten och ställa sig i duschen.


Upptagningen skedde som planerat vid lunchtid tisdag 21 maj. Personalen fick hjälpa oss att backa ur den trånga platsen med hjälp av en liten båt. Här använder de en trailer för upptagning i stället för en travellift. Vi tyckte det var mycket bra eftersom riggen kan vara kvar, de stora gummiblocken är också bättre för skrovet än slingorna från en travellift. ’Rocky’, föraren, är en höjdare på att manövrera sin stora traktor. Det är ibland inte många centimeter mellan båtarna när de ska köras in på plats. Eftersom vi hade hållit botten ganska ren var det inte mycket jobb att få bort all beväxning med hjälp av högtryckstvätten som ’antilianen’ körde. En del ostron och dylikt hade fäst sig på skrovet och de fick tas bort med skrapa. Som många andra båtar hade även Bengt en del vita områden på skrovet över vattenlinjen som verkade vara kalkbeläggningar. Vi har försökt med många olika medel genom åren men har aldrig fått bort det. Från Paul på ’Kiana’ fick vi tipset att försöka med toarent som verkar fungera, förmodligen tack vara citronsyran. Grannen Johns båt har ljusblått skrov och han fick bort all beläggning med hjälp av toarent. Vi fick plats bredvid amerikanska ’Kiana’ med Paul och Linn och framför oss stod ’Sassoong’ ur Australien. Även om det fanns många båtar på varvet fanns det inte många som det bodde folk på. De allra flesta hade åkt till sina hemländer.

Sedan började arbetet. Varvet ligger i lä så det är mycket varmt på dagarna och den lilla vinden som fanns höll inte myggen borta så vi sov inte så värst bra de sexton dygnen vi stod på land med båten. Många hyr rum i hotell för att det är alldeles för varmt för att sova på båten. Bengt blev tvättat igen och sedan slipades botten och all lös färg togs bort (det var en del). Zinkanoderna skruvades bort, slipades och sparades till återanvändning. Propellern gjordes rent, polerades, fick ett par lager primer, ett par lager bottenfärg special och en ny zinkanod. Sedan tvätt igen. Efter torkning, som går fort i det här klimatet, började vi måla. Först två lager primer (Jotuns vinylprimer) och sedan fyra lager bottenfärg (Jotuns non-stopp). När vi var färdiga med det hade det gått mer än en vecka. En kväll, vi var just färdiga med målningen, kom amerikanen Bob över och bjöd oss på grillat i ’The hut’. De hade lagat för mycket mat och tänkte att de två svenskarna var trötta efter en dags arbete och behövde lite mat. Snällt! Tillsammans med en iskall öl smakade det underbart.


Varvet ligger i ett industriområde men supermarknaden ’Vreugdenhil’ har en gratis buss-service varje morgon klockan 09.30 (inte på söndagar). ’Vreugdenhil’, en stor SPAR supermarknad ligger nära järnaffären och två båtaffärer. Vår rutin blev att börja jobba på båten strax innan sju på morgonen och sluta vid nio då det började bli för varmt. Arbetet återupptogs igen vid femtiden på eftermiddagen då solen började förlora sin styrka. På området finns ’The hut’ med grill och en frys som vi kunde lägga i vattenflaskor, mat och dylikt in. Gott med iskallt vatten, man dricker enorma mängder i den fuktiga värmen. I ’The hut’ lägger folk också saker som de vill bli av med. Många som åker hem en längre tid lägger mat och dylikt där som de vill bli av med. Vi fyndade en del, bland annat 10 liter mjölk, diverse läskflaskor men också två räddningsvästar, en rostfri stekpanna och reservdelar till riggen. Våra grannar från ’Sassoong’ åkte hem till Brisbane och vi fick en del grönsaker, ost och annat av de.

Varje dag kom Robert förbi för en pratstund, det var roligt att få prata holländska. Han hade köpt en segelbåt här och gjort iordning den även om det blev en del problem med mäklaren och den tidigare ägaren som hade lovat att motorn var ’nästan ny’. Tyvärr var den vattenfylld och reparationen var kostsam. Ägaren, en norrman, hade försvunnit och kunde inte kontaktas. Eftersom arbetstempot på Curacao är som det är tog det lång tid att få allt fixat men till slut lämnade Robert hamnen för att segla till St. Maarten och vidare till Holland. Även om han inte var född i Dordrecht var han en äkta ’kaaskop’ ändå.

Förutom jag fanns det också en annan Wim, med fru Marjorie, som höll på att byta båt. De hade köpt en stör segelbåt på Sicilien och seglat den hit till Curacao på 6,5 veckor. Båten de hade var ’för liten’ och ligger nu på land här på varvet och är till salu. Wim är 79 och har ett träben sedan många år på grund av en olycka. Förra året fick han tre tia men är fortfarande i bra form, både kroppsligt och mentalt. Eftersom han har åkt motorcykel hela livet hyrde de en Vespa istället för bil och tuffade runt med den på den här bilinriktade ön. Det är inte utan risk man kör runt här på moped eller cykel. Andra som vi träffade var Sören och Vibeke från Danmark, Paul och Linn från USA och John från Holland. I ’The hut’ finns två gasgrillar som vi inte får använda. En kväll hade vi grillparty på kolgrillen som är till för oss seglare. Det blev en mycket trevlig kväll.

Skrovet tvättades och slipades med hjälp av elslipen ’skaken’ som sedan la av och hamnade i soporna. Där hamnade också vår vinkelslip som brände sin motor som det började ryka ur. Vi klarade oss utan den men en slip behövde vi allt så en ny införskaffades på ’Dijtham’, järnaffären vid supermarknaden. Det var inte helt lätt att hitta rätt slip eftersom de använder mest 110 volt här, således är apparater på 220 volt dyra men vi fick tag i en fin Bosch exenterslip som vi dessutom fick 20% rabatt på. På köpet följde en låda slipskivor med. Vi hade köpt all vår färg på St. Maarten och det visade sig ett lyckokast. Här är det dyrare och sortimentet är mycket begränsat. Visst kan de beställa varor för en men då står kunden för transportkostnaderna och det kan ta mycket tid. Prylarna kommer från … St. Maarten. Tyvärr hade vi köpt lite för lite lackfärg (Epifanes polyuretan) och eftersom varken Waterworld eller Budgetmarine hade svart lackfärg på lager gick vi över gatan till ’Dijtham’ och köpte lokal tillverkad färg för att kunna måla den sista biten.

Nästan två veckor hade gått nu och kvar var däcket. Vi började med tvättning följd av borttagning av all löst epoxispackel. Sedan togs rosten bort och två lager rostbindare och två lager primer målades på de kala bitarna. Efter torkning (15 minuter) spacklades hålen igen med en ny sorts en-komponents spackel som vi hade köpt på ’Dijtham’ (jag är allergisk mot epoxi). Sedan fick den nya slipen visa vad den gick för. Det blir mycket varmt på dagen så här gällde mer än vid de andra arbeten vi gjorde att jobba tidigt och sent annars gick det inte att arbeta med spackel eller färg eftersom allt torkar på momangen, dessutom rinner svetten in i burken. Efter slipning målades hela däcket med Internationals däckfärg ’cream’. Vi hade köpt tre liter och klarade inte att måla två lager på det, vi fick köpa en burk till. Tyvärr var färgen en aning tunn i kulören så på visa ställen syns lite av det ljusgråa igenom men just den här färgnyansen är väldig behaglig för ögonen när solen lyser.

En kväll bjöd Paul och Linn från ’Kiana’ oss och Sören och Vibeke från ’Johanna’ hem till sig på hotellet ’The Ritz’. Det blev en trevlig kväll vid baren och i poolen.

Sedan var det dags att beställa sjösättning och låta båten torka. Vi tvättade i tvättmaskinen och gick till stan igen för att skaffa oss ett ankringstillstånd för ’Spaans Water’. Här finns visa områden man får ankra i och man får ett tillstånd efter området. Vi valde område A som är närmast rondellen där bussarna går ifrån. Kostnader är 10 USD för 3 månader. Vill man ankra någon annanstans än i ’Spaans Water’ behöver man åka till hamnkontoret igen och skaffa sig ett nytt tillstånd som enbart gäller i tre dagar. Om man, till exempel, vill segla till Klein Curacao några dagar måste man först åka in till stan och få ett tillstånd. Sedan kan man segla och ankra i tre dagar varefter man åker tillbaka till ’Spaans Water’ igen, besöker åter kontoret i stan och får ett nytt tillstånd. Alldeles för krångligt så de flesta seglare struntar i det fast kustbevakningen lär kontrollera tillstånden av och till.

Torsdag 6 juni, nationaldagen, åkte Bengt tillbaka in i vattnet. Vi var tredje båten så vi trodde att vi skulle få vänta tills efter lunch. Elisabeth åkte med gratisbussen till ’Vreugdenhil’ för att handla och när hon kom tillbaka låg Bengt vid bryggan. Vid kontroll visade det sig att det läckte in vatten via motorns kylvattenslang, vi hade tagit av slangen för att spola motorn med färskvatten, vinäger och diskmedel när Bengt ändå stod på land. En slangklämma fick dras åt. Vi fick ligga kvar vid sjösättningsbryggan över natten. På kvällen kom Harry, ställets ägare, och knackade på. Han fyllde år, 63, och bjöd både personal och kunder på grillat och dryck i ’The hut’. Även om vi var trötta efter sexton dagar på land sa vi inte nej till gratis mat och dryck. Det blev en trevlig kväll med god mat, framförallt salladen med färsk fänkål och tomat var mycket god. Det var också vårt avsked av alla som vi hade lärt känna under tiden på varvet. Katten passade på att rymma och utforska området men tyvärr gick han åt fel håll och stötte på ställets två vakthundar. Vad gör en katt då? Klättra upp i ett träd förstås och vägra att komma ner. Jag fick ta en stege och klättra upp och ta ner honom i nackskinnet så att han inte skulle riva mig. Sur blev han i alla fall när han sedan fick sitta inlåst på toaletten tills vi hade lämnat bryggan.

Så, vad kostade det då för Bengt (45 ft. över allt)? En dag i marinan i vattnet (el och vatten), 16 dagar på land (el och vatten), 17 dagar dusch och toalett (bara det är 85 USD), in och ut, hyr av stöttar och högtryckstvätt av skrovet.

Totala kostnader för båten: 1200 USD Kostnader för färg etcetera: 2000 USD (Jo!!)

Vi har pratat med många seglare här och de allra flesta ’vanliga’ dödliga cruisers börjar tycka att det håller på att bli för dyrt med, i princip, allting. Curacao Marine är jämförts vis inte bland de dyraste men allt räknas i USD som är dyra för oss som kommer från Sverige. Tjänster, färg och prylar är mycket dyra. Ett exempel: en liter däcksfärg kostar här 60 USD och fem liter bottenfärg 328 USD. Vi har varit noga med måleriarbetet på Bengt den här gången och hoppas att vi slipper ta upp honom de kommande två åren.

Det är inte bara hamnavgifter och underhåll som kostar. Visa, inklareringen, cruising permit, ankartillstånd, o.s.v. kostar mycket pengar. Ett exempel igen: I Panama kostar ett visum 105 USD per person, cruising permit 185 USD, inklareringen 170 USD och tullavgiften för utklareringen 40 USD. För oss kostar ett besök i Panama dryga 5000 svenska kronor och då har man inte gått igenom kanalen än. Man undrar om det kostar lika mycket om man kommer som vanlig turist med flyget. Här i Västindien och även i Sydamerika samt säkert i övriga världen ses seglare som rika mjölkkor, framförallt på grund av den lilla grupp amerikaner som har råd med sina dollar. Som ’målaren’ på Nevis sa till oss: ’’You’re white so your rich’’. Seglarklubbar och båtorganisationer har inte tillräckligt med folk bakom sig för att kunna protestera eller ställa krav. Seglare är per definition individualister och organiserar sig inte bara sådär för att protestera, i en bojkott till exempel när ett land som Panama kräver mycket höga avgifter bara för att få besöka det. Detsamma gäller hamnavgifter som är enormt höga vart man och åker (det finns naturligtvis undantag).

Vi har bestämt oss för att göra det vi vill, nämligen att segla till Patagonien. Sedan kommer vi att hålla oss till Europa och framförallt Azorerna och Kanarieöarna med eventuellt en överfart till Västindien när vi känner för det. Länder med orimlig höga avgifter (såsom Panama, Australien och visa öar i Västindien) eller odemokratiska system (såsom USA, Thailand och Turkiet) kommer vi att undvika. Världen måste ändras och om vi som individ inte gör något händer det ingenting och kan folk som Trump och hans gelike fortsätta med att förstöra vår planet. Jag har skrivit det förr men människan är verkligen den dummaste varelsen som går runt på den här planeten.


Fredagsmorgon, efter frukost, släppte vi förtöjningarna och lämnade Curacao Marine. Elisabeth ropade upp pontonbron på kanal 12 och fick som svar att vi fick vänta på det franska krigsfartyget som höll på att lämna kajen. Vi gjorde så och sedan började vi gå för motorn mot vinden till ’Spaans Water’. Efter ett tag hörde Elisabeth att det skvalpade inne i båten och, vid kontroll, visade det sig att skepparen, ajabaja, hade glömt att stänga förluckan. Vi höll oss nära land men vågorna bröt ändå över Bengt av och till. Som tur var hade vi många handdukar över cyklar och annat i förpiken så det var ’bara’ att skölja allt i färskvatten efter att vi hade ankrat i ’Spaans Water’. Jollen ligger över luckan så den syns inte från sittbrunnen. Elisabeth stängde luckan och en blöt och rädd katt sprang på däck mot sittbrunnen, han hade suttit på däck under jollen när det började spola vatten över fören. Jag fick tag i honom men han blev inte så glad. Han gick och gömde sig inne bakom gennakern resten av resan och vågade inte komma ut på däck förrän långt efter att vi hade ankrat. Väl inne i kanalen lugnade det sig och kunde vi titta på alla stora hus och de enorma mängder med båtar som fanns här.

Spaans Water in 1985

Spaans Water idag

Vi ankrade i område A inte långt ifrån där jag låg för ankar med ’Anna’ i 1985. Då fanns det bara två båtar i ’Brakke Put’ av vilken en var ’Anna’. Nu ligger här tiotals båtar, varav ’Northern Light’, för ankar och, som på de franska öarna, många som ser övergivna ut. Vid kanalen in i ’Spaans Water’ finns nu ett stort resort som har en lång brygga längs hela stranden ’Barbara Beach’. Dyrt och exklusivt. Annat var det förr: En lång tom strand som alla hade tillgång till. Ibland får man en känsla av att vi håller på att åka baklänges in i framtiden och jag känner ofta som Michael Wiehe skrev i en av sina sånger: ’Om det här är det som kallas framåt då går jag ingenstans’.

För tillfället går Bengt just ’ingenstans’ eftersom vi har lite jobb att göra här, dessutom ska vi åka till Sverige och Holland i omgångar i juni och juli. Sedan fortsätter resan till Patagonien.


Back in the water!

07 June 2019 | Karaibiska havet, Spaans Water, Curacao
Yesterday we went back in the water and today, Friday, we had a wet ride against the very strong wind to Spaans Water where we are anchored in area A.

Igår gick Bengt tillbaka i vattnet och idag, fredag, åkte vi till Spaans Water. En blöt seglats mot en stark vind.
Vessel Name: Bengt
Vessel Make/Model: Bruce Roberts 44 offshore
Hailing Port: Wallhamn, Sweden
Crew: Elisabeth and Wim
Vi är Wim och Elisabeth, båda i 50-års ålder som träffades vintern 2011. Tillsammans har vi sex barn. Segling, havet och öar är det som lockar oss. Hamnar undviker vi så mycket som möjligt. Vi ligger helst på svaj. [...]
Vem är Bengt? Bengt är en Bruce Roberts 44 Offshore som byggdes av Bengt Matzén i Stockholm mellan 1987 och 2001. Bengts dröm var att segla jorden runt men det blev aldrig av. Vi köpte båten av hans dödsbo och gav den namnet som en hommage till honom. Bengt är byggd i stål och [...]
Bengt 's Photos - Västindien 2019
Photo 28 of 89 | Back To Album
Prev   Next
Added 15 April 2019

Om oss

Who: Elisabeth and Wim
Port: Wallhamn, Sweden

Här är vi idag